'The eye sees only what the mind is prepared to comprehend.' (Ögat ser bara vad sinnet är beredd att förstå...)
❤️ Sanna
20 april 2015
Tomas Sjödin: Rör vid mig medan jag lever, Krönikör, Göteborgsposten
Igår var det vår äldste son, Karl-Petters, födelsedag. Han skulle ha fyllt tjugosju år men dog när han var 15 år gammal.
Som vanligt markerades hans högtidsdag med besök på kyrkogården. Glada minnen blandades med en känsla av overklighet, något som skulle ta ett helt liv att försöka förklara. De som varit om det, vet.
Solen sken över Hisingen när vi lade blommor vid gravstenen och viskade till honom att ännu ett år gått och att vi fortfarande saknar honom lika mycket. Sorgen är tidsbegränsad. Saknaden är livslång. Innan vi vandrade hemåt gjorde vi det som jag upptäckt att vi alltid gör, vi stryker med handen över den kalla gravstenen. Som att ord och tankar är för fattigt just där och just då. Man vill göra något med kroppen, något som känns. Vi rörde vid varandra i livet och det behovet försvinner inte för att någon dör. Jag påstår att kroppen har ett mer utvecklat minne än tanken.
Jag håller ofta i begravningar. Ibland för någon jag känner och ibland för någon jag aldrig mött. Under avskedet i kyrkan ser jag att allt fler verkar lite obekväma med att buga eller niga och istället väljer just att stryka med en öppen hand över kistlocket eller bårtäcket. Några knackar varsamt på kistan, som för att säga Hej då, kompis. Förmodligen är förklaringen till denna förändring att vi aldrig bugar nuförtiden. Bugningen är vacker och jag bevarar den gärna som ett uttryck för vördnad och respekt för den döde, men det finns ett avstånd i den som vi uppenbarligen vill försöka överbrygga idag. Därför alla dessa händer som håller, stryker och klappar. Vi rörde vid varandra i livet och något av det vill vi uttrycka när vi nu är framme vid vårt sista farväl.
Och det är det där sista som egentligen är mitt ärende. Jag tror att vårt handlande säger något omistlig om vikten av att röra vid varandra medan vi har chansen, medan livet pågår. Det finns människor som av olika skäl har svårt för kroppskontakt och det skall respekteras, men det vanligaste är dock att vi längtar efter fysisk närhet. Livet är sådant till sin konstitution att det vill bli rört vid. Det vill överbrygga avstånd och komma så nära att det känns. Och det som är sant i lycka och glada möten blir extra tydligt när man trampar omkring i sorg och saknad och känner sig alldeles ensam i denna värld:
Där orden inte når fram eller räcker till kan en famn att landa i eller hand på ens axel säga det som just då är det enda som man behöver veta: Jag är hos dig, du vet väl att jag är hos dig. Och budskapet är kristallklart: Rör vid mig medan jag lever
Det viktigaste vi har att ge varandra, det bär vi – bokstavligt talat – i våra händer.Solen sken över Hisingen när vi lade blommor vid gravstenen och viskade till honom att ännu ett år gått och att vi fortfarande saknar honom lika mycket. Sorgen är tidsbegränsad. Saknaden är livslång. Innan vi vandrade hemåt gjorde vi det som jag upptäckt att vi alltid gör, vi stryker med handen över den kalla gravstenen. Som att ord och tankar är för fattigt just där och just då. Man vill göra något med kroppen, något som känns. Vi rörde vid varandra i livet och det behovet försvinner inte för att någon dör. Jag påstår att kroppen har ett mer utvecklat minne än tanken.
Jag håller ofta i begravningar. Ibland för någon jag känner och ibland för någon jag aldrig mött. Under avskedet i kyrkan ser jag att allt fler verkar lite obekväma med att buga eller niga och istället väljer just att stryka med en öppen hand över kistlocket eller bårtäcket. Några knackar varsamt på kistan, som för att säga Hej då, kompis. Förmodligen är förklaringen till denna förändring att vi aldrig bugar nuförtiden. Bugningen är vacker och jag bevarar den gärna som ett uttryck för vördnad och respekt för den döde, men det finns ett avstånd i den som vi uppenbarligen vill försöka överbrygga idag. Därför alla dessa händer som håller, stryker och klappar. Vi rörde vid varandra i livet och något av det vill vi uttrycka när vi nu är framme vid vårt sista farväl.
Och det är det där sista som egentligen är mitt ärende. Jag tror att vårt handlande säger något omistlig om vikten av att röra vid varandra medan vi har chansen, medan livet pågår. Det finns människor som av olika skäl har svårt för kroppskontakt och det skall respekteras, men det vanligaste är dock att vi längtar efter fysisk närhet. Livet är sådant till sin konstitution att det vill bli rört vid. Det vill överbrygga avstånd och komma så nära att det känns. Och det som är sant i lycka och glada möten blir extra tydligt när man trampar omkring i sorg och saknad och känner sig alldeles ensam i denna värld:
Där orden inte når fram eller räcker till kan en famn att landa i eller hand på ens axel säga det som just då är det enda som man behöver veta: Jag är hos dig, du vet väl att jag är hos dig. Och budskapet är kristallklart: Rör vid mig medan jag lever
Tomas Sjödin: "Vi måste ses någon gång!" Om att ge plats för det viktiga i livet...
Tomas Sjödin - författare, pastor i Smyrnakyrkan och GP-krönikör.
Tomas Sjödin undrar när ”någon gång” egentligen infaller
Jag kommer på mig själv med att alldeles för ofta avsluta spontana möten med meningar som ”Vi måste träffas snart!” eller ”Vi måste ses någon gång!” Nu undrar jag när detta ”någon gång” egentligen infaller? Tusen andra saker skjuter in sig emellan och förpassar de där mötena till obestämd framtid.
Och hela tiden vet man att man förr eller senare kommer till den punkt då man skall vända sig om en sista gång, ta farväl av det liv man fick och att det då inte går att skjuta på saker längre. Det är en allvarlig tanke. Och sporrande. För så länge livet pågår är ”någon gång” alltid inom räckhåll.
Jag går in och ut på våra sjukhus i storgöteborg. Inte sällan är jag kallad dit för att växla några ord med en människa vars jordeliv går mot sitt slut. Det som viskas i sådana situationer stannar där, men ett mönster framträder: Allt tvärsäkert är borta, strunt blir strunt, ingen pratar om Thailandsresor som aldrig blev av eller att man inte hann byta kök. Alla pratar om samma sak: relationen till de människor man älskar.
Och så undrar jag: varför ska det vara svårt att ta den insikten och backa in den i det liv som pågår? Och så bestämma sig för att ge plats för det viktiga medan vi ännu har chansen.
För ett par år sedan kom Bronnie Wares bok ”The top five regrets of the dying”.
Historien bakom boken är att låtskrivaren och sjuksköterskan Bronnie Ware fick för sig att starta en blogg. I den skrev hon kring tre teman: resor, det som hon kallade för det naturliga livet och ovanliga pungråttor. Några få följde hennes texter. Det var när hon lade till sitt fjärde ämne som något började hända.
Under de åtta år hon arbetat med palliativ vård, vård i livet slutskede, hade hon dagligen pratat med döende patienter.
Hon fann en förvånande samstämmighet i vad dessa samtal kom att handla om och bestämde sig för att lista de ämnen som oftast återkom. Under rubriken Regrets of the dying (vad döende ångrar) lade hon ut de fem vanligaste temana i sin blogg. Hon skriver i bokens förord att bloggen plötsligt fick vingar och ganska snart hade åtta miljoner människor läst hennes korta text. Etthundrasextiosju ord. Inte mer. Inte mindre. Här följer dessa teman lite fritt översatta:
Jag ångrar att jag lät mig styras av andras förväntningar
Jag ångrar att jag jobbade så mycket
Jag ångrar att jag inte hade mod att sätta ord på egna känslor
Jag ångrar att jag inte vårdade kontakten med mina vänner
Jag ångrar att jag inte tillåtit mig själv att vara lite lyckligare
Jag tror nu inte att det är särskilt sunt att leva sina dagar i tanken på att man en gång skall dö. Men det kan vara mödan värt att ibland checka av att det inte är det viktigaste man ständigt skjuter framför sig med meningar som ”Vi måste ses någon gång”. Bronnie Wares lista kan mycket väl tjäna som ett underlag för en sådan avstämning.
Någon gång kommer inte av sig självt. Man får allt baxa in det i sin kalender.
Och hela tiden vet man att man förr eller senare kommer till den punkt då man skall vända sig om en sista gång, ta farväl av det liv man fick och att det då inte går att skjuta på saker längre. Det är en allvarlig tanke. Och sporrande. För så länge livet pågår är ”någon gång” alltid inom räckhåll.
Jag går in och ut på våra sjukhus i storgöteborg. Inte sällan är jag kallad dit för att växla några ord med en människa vars jordeliv går mot sitt slut. Det som viskas i sådana situationer stannar där, men ett mönster framträder: Allt tvärsäkert är borta, strunt blir strunt, ingen pratar om Thailandsresor som aldrig blev av eller att man inte hann byta kök. Alla pratar om samma sak: relationen till de människor man älskar.
Och så undrar jag: varför ska det vara svårt att ta den insikten och backa in den i det liv som pågår? Och så bestämma sig för att ge plats för det viktiga medan vi ännu har chansen.
För ett par år sedan kom Bronnie Wares bok ”The top five regrets of the dying”.
Historien bakom boken är att låtskrivaren och sjuksköterskan Bronnie Ware fick för sig att starta en blogg. I den skrev hon kring tre teman: resor, det som hon kallade för det naturliga livet och ovanliga pungråttor. Några få följde hennes texter. Det var när hon lade till sitt fjärde ämne som något började hända.
Under de åtta år hon arbetat med palliativ vård, vård i livet slutskede, hade hon dagligen pratat med döende patienter.
Hon fann en förvånande samstämmighet i vad dessa samtal kom att handla om och bestämde sig för att lista de ämnen som oftast återkom. Under rubriken Regrets of the dying (vad döende ångrar) lade hon ut de fem vanligaste temana i sin blogg. Hon skriver i bokens förord att bloggen plötsligt fick vingar och ganska snart hade åtta miljoner människor läst hennes korta text. Etthundrasextiosju ord. Inte mer. Inte mindre. Här följer dessa teman lite fritt översatta:
Jag ångrar att jag lät mig styras av andras förväntningar
Jag ångrar att jag jobbade så mycket
Jag ångrar att jag inte hade mod att sätta ord på egna känslor
Jag ångrar att jag inte vårdade kontakten med mina vänner
Jag ångrar att jag inte tillåtit mig själv att vara lite lyckligare
Jag tror nu inte att det är särskilt sunt att leva sina dagar i tanken på att man en gång skall dö. Men det kan vara mödan värt att ibland checka av att det inte är det viktigaste man ständigt skjuter framför sig med meningar som ”Vi måste ses någon gång”. Bronnie Wares lista kan mycket väl tjäna som ett underlag för en sådan avstämning.
Någon gång kommer inte av sig självt. Man får allt baxa in det i sin kalender.
15 april 2015
Tränaren David Lynch fick nog av curlande föräldrar. Nu tipsar han om hur barn kan få ta större ansvar.
Tränaren David Lynch fick nog av curlande föräldrar. Nu tipsar han om hur barn kan få ta större ansvar.
David Lynch är tränare för AIK:s pojkar födda –07. Pojkarna är åtta år gamla och tränar två gånger i veckan. Det har gått ett par veckor sedan han skrev sin lista och lade ut den på Facebook. Listan blev snabbt delad bland många föräldrar och tränare.
– Jag skrev listan utifrån mina egna
David Lynch är tränare för AIK:s pojkar födda –07. Pojkarna är åtta år gamla och tränar två gånger i veckan. Det har gått ett par veckor sedan han skrev sin lista och lade ut den på Facebook. Listan blev snabbt delad bland många föräldrar och tränare.
– Jag skrev listan utifrån mina egna erfarenheter, varje punkt på listan har en speciell plats, tid och konversation bakom sig. Det är en sammanfattning av mina två och ett halvt år som fotbollstränare, säger David.
Listan gäller inte bara fotbollsmammor och –pappor utan kan tillämpas på alla sporter som barn utövar. Den består av 24 tips och ledord vilka har som syfte att hjälpa barnen att utvecklas både som fotbollsspelare och individer.
Samma kväll som David skrev listan frågade han pojkarna i sitt lag med sju–åttaåringar hur det går till innan de ska till träningen, hur många som till exempel fyller sin egen vattenflaska? ”Det gör mamma”, var ett svar han fick av flera.
Trots detta tror David att det är många av killarna i laget tar eget ansvar över sin träning.
– De är äldre nu, de kan börja ta mer ansvar och de verkar gilla det. Det är bra att ge barnen kontroll. De blir bättre spelare då, säger Lynch.
David är uppvuxen i Glasgow på 60–talet. Rivaliteten mellan fotbollsklubbarna Celtic och Rangerspräglade mycket av idrottsklimatet i staden. Listan berör också ämnen som respekt för motståndarlaget.
– Jag var mobbad i skolan av två anledningar. Ett, jag var katolik och två, jag hejade på Celtic. Jag vill lära barnen att inte hata. Det finns ingen anledning till hat.
Respekt för lagkamrater, domare, tränare och andra lag ska komma hemifrån, tycker David. Det är inte upp till tränaren att lära barnen respekt, men man ska finnas där som stöd och hjälpa till att påminna barnen om de glömmer.
Enligt David är det stor skillnad på hur idrottsföräldrar beter sig i dag jämfört med när han som ung spelade fotboll.
– Vi gjorde allt själva. Man sprang till träningen och föräldrarna brydde sig inte.
Spontanidrott finns det för lite av i dag, tycker David. Det är svårt att gå ut och spela boll på gatan när man bor i innerstan och oftast är fotbollsplanerna bokade på kvällar och helger.
– På måndagar går vi ner ett par stycken och kickar lite boll, men det är också uppstyrt. I dag måste det finnas facebookgrupper och föräldrar som pratar med varandra. Man kan inte bara spela som man kunde när jag var liten.
Att man inte ska träna sina egen barn är en riktig hjärtefråga för David, trots att sonen Nima spelar i hans lag. Han säger att det är viktigt att man inte överför sina egna ambitioner till barnen och tror att det även är deras ambitioner. Att spela med barnen är en sak, att försöka coacha en annan.
– Det funkar att Nima spelar i mitt lag, jag är huvudansvarig men det är en annan tränare som håller koll på honom speciellt. Jag försökte träna honom när han var yngre, det slutade med att jag var dum och vi fick gå hem.
Spridningen av Davids 24–punktslista på nätet gjorde att han fick skaffa sig ett Twitterkonto för att kunna se hur många som skrev om den. Han har bara fått positiv respons från både klubben och föräldrar.
– AIK tyckte att det var bra och de föräldrar som sett den tyckte att det var kul. Det är ingen gör–så–här–lista. Det är ju bara mina tankar, säger han.
Fakta. Fotbollstränarens checklista till curlande idrottsföräldrar
13 april 2015
Skäller du, din partner eller andra för mycket på ditt barn? Barnpsykolog Marie Elbinger Gramstrup via sidan Självkänsla Glada barn
Skäller du, din partner eller andra för mycket på ditt barn?
Det startar tidigt i livet och fortsätter:
"Säg mig, vem tror du att du är?!", "Hur klantig kan man vara, skärp dig!?", "Sitt ordentligt på stolen, måste jag tjata på dig!?"
Vi säger att våra barn är dom vi älskar mest.
Varför pratar vi då till dem på detta sätt???
Hade du någonsin pratat så till en vän, kollega eller granne? Hade du älskat en person som behandlade dig på det viset?
Varför pratar vi då till dem på detta sätt???
Hade du någonsin pratat så till en vän, kollega eller granne? Hade du älskat en person som behandlade dig på det viset?
Var säker: Om du bara nån gång ibland skäller och skriker så är det oavsett för mycket! I en ny dansk undersökning svarade 86% av de 6000 föräldrarna att de skällt ut sin 3,5 åring den veckan.
Vad händer när du skäller och skriker på ett barn?
"En utskällning är när vuxna slår med ord".
Det vi får barnet att känna är: "Det är något fel på mig", "Jag är inte bra nog", "Jag kan inte", "Jag duger inte"...
Detta är ett effektivt sätt att förstöra ett barns självkänsla! Varför gör vi då detta i alla fall? För vi har lärt det av våra föräldrar som fick det av sina föräldrar o.s.v...
När man tar i beaktning att barn utvecklar sig genom att pröva och misslyckas helt från första steg, så går skäll rätt in och kan störa utvecklingen. Oftast får barnen skäll för något de gör fel i "den vuxna världen" men som är helt normalt i barnens värld.
En sak till. Det hjälper inte att skrika/skälla. Forskning visar att skäll sällan får barnet att göra det vi vill. Tvärtom gör det ofta konflikten större och kan leda till mer aggressiva barn.
Barn som ofta blir utskällt tappar efter ett tag tron på sig själv.
Barn tål mycket och inte alla barn får negativa reaktioner. Reaktionerna varierar från ett barn till ett annat och kan vara: Koncentrationssvårigheter, ångest, hyperaktivitet, feghet, inåtvända, blyga, förvirrade, huvudvärk, magvärk, prestationsångest och som vi skrivit förut aggressivitet. Listan kan göras ännu längre!
Vad kan vi göra åt detta?
Det är vi vuxna som bestämmer men sluta bryta ner ditt eget barn (för det är det som händer när vi skriker och skäller ut dem)! Börja istället att förklara, undervisa, lära, ge närhet och det viktigaste, acceptera barnet ditt som de är! Med "fel" och allt...
Precis som det är (och inte är). Ditt barn är under utveckling så ha tålamod med det. Kanske är barnets intention något annat än du först trodde? Ta några djupa andetag så du inte reagerar spontant och faller tillbaka i dom gamla mönstren som sårar och skadar barnet ditt.
Istället: Ge barnet massa beröm och positivitet: "Du är underbar", "Du är bäst", "Du är så duktig" o.s.v
Öva på att överse "felen" och fokusera istället på det barnet ditt klarar av. De bra kvaliteterna dom har måste vi lyfta fram. "Detta var du så duktig på", "Detta var väldigt snällt av dig" o.s.v. Du kommer märka hur barnet skrattar, växer och får lust att göra/lära mer.
12 april 2015
Keep calm, Return to here and now. Keep cqalm and stop projecting Stefan Gunarsson blogg....Fokus, Här och nu
Keep Calm
När jag blir stressad tappar jag fokus på det som jag ska göra. Tankarna far runt som i en torktumlare och jag andas kortare och fortare. Om jag då, istället, djupandas långsamt får jag en större chans att stänga av torktumlaren och komma tillbaka till Här & Nu - för att bara vara och göra det jag behöver göra.
Keep Calm II
När jag blir stressad har jag lätt att lägga ut mina egna tillkortakommanden och negativa känslor på andra. Djupandning och reflektion är verktyget för att bli medveten om att jag projicerar... Stefan Gunnarsson
❤️ Sanna
ACT-metoden i grupp, Psykisk ohälsa, vidareutb. av KBT Psykolog Fredrik Livheim
ACT-metoden i grupp
HJÄLPARBETE Det har knappats undgått någon att den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Kan det vara så enkelt som att några timmar av gruppbehandling kan vara en del av lösningen?
Om du frågar den legitimerade psykologen Fredrik Livheim blir svaret ”Ja”.
– Vi har sett att ACT-grupper ger goda effekter, säger Fredrik.
Den psykiska ohälsan bland unga i Sverige har ökat drastiskt sedan början av 90-talet enligt Socialstyrelsens folkhälsorapporter.
Bland vuxna är den psykiska ohälsan också stor, och tar bland annat sitt uttryck i allt fler sjukskrivningar från arbetet. Något som kostar företagen stora summor pengar, men framför allt åsamkar det människor som drabbas ett stort personligt lidande.
Med andra ord: den här samhällsutvecklingen vill ingen se.
Den psykiska ohälsan bland unga i Sverige har ökat drastiskt sedan början av 90-talet enligt Socialstyrelsens folkhälsorapporter.
Bland vuxna är den psykiska ohälsan också stor, och tar bland annat sitt uttryck i allt fler sjukskrivningar från arbetet. Något som kostar företagen stora summor pengar, men framför allt åsamkar det människor som drabbas ett stort personligt lidande.
Med andra ord: den här samhällsutvecklingen vill ingen se.
Ensamhet som gift
Fredrik Livheim är legitimerad psykolog och internationellt erkänd expert på ACT-metoden. Sedan flera år tillbaka delar han sin tid mellan att doktorera vid Karolinska Institutet och hålla i utbildningar och föreläsa. Fredrik menar att problemet med svenskars psykiska ohälsa ska angripas från två håll; förändringar i samhället och psykisk upprustning hos enskilda individer.
– Människan är en social varelse. Förändringarna som vi ser på arbetsmarknaden med bland annat ökad individualisering är inget som hon mår bra av. Ensamhet är ett gift för människan, säger Fredrik som därför förespråkar samarbete före konkurrens kollegor emellan.
Men sedan tycker också Fredrik att vi måste skriva om berättelsen om livet. Att jaga tillfälliga ”lyckokickar” gör oss i stället olyckliga.
– Livet kommer att vara tufft. Det är inte bara lyckligt utan innehåller också mycket lidande, säger han.
Det här är en sanning som många ungdomar har svårt att förlika sig med, speciellt med tanke på alla ”lyckade liv” som de exponeras för i sociala medier.
Acceptera läget
ACT är en metod som slagit stort på kort tid. Det är en vidareutveckling av KBT, och understryker vår förmåga att välja – vi kan vara i kontakt med våra impulser och känslor men själva bestämma hur vi vill agera. Fredrik doktorerar på ACT-gruppbehandlingar. Det finns i dagsläget sju vetenskapligt publicerade effektstudier som alla visar positiva resultat.
– I en studie lät vi 69 sjuksköterskeelever delta i gruppbehandling med ACT och 44 sjuksköterskeelever fick gå i den traditionella stresskursen som redan gavs vid universitet.
– Vad vi såg var att ACT-gruppen, till skillnad från den andra gruppen, blev mindre stressade, mindre utmattningssymptom och hade en bättre självuppskattad hälsa. Det var bara efter 12 timmar av gruppbehandlingar, säger Fredrik.
Slutsatsen som går att dra är att lösningen för att öka välmåendet bland sjuksköterskor (och andra yrken) inte bara ligga i att utbilda fler.
– Vi behöver även rusta de som redan arbetar i hur man kan ta hand om sig själva och inte stressa sönder sig. Det handlar bland annat om att få en överblick över situationen och inte stressa upp sig över saker som du inte kan påverka, men också lära sig att acceptera saker för vad de är.
Norrbotten får utbildning
Fredrik Livheim utbildar nu behandlare (så som psykologer, socionomer, läkare och lärare) i att genomföra dessa effektiva ACT-gruppbehandlingar.
– Vi har satt ihop ett färdigt material och utbildar behandlare i fyra dagar, säger Fredrik.
Han har redan hunnit utbilda 650 personer i både Sverige, England och i USA.
I Norrbotten har man bestämt sig för att ta krafttag mot den psykiska ohälsan i en gemensam satsning i fem kommuner. Så under våren kommer Fredrik att utbilda behandlare som först kommer att ge ACT-grupper för lärare som personalvård, och sedan kommer de att hålla ACT-grupper för gymnasieleverna.
I Norrbotten har man bestämt sig för att ta krafttag mot den psykiska ohälsan i en gemensam satsning i fem kommuner. Så under våren kommer Fredrik att utbilda behandlare som först kommer att ge ACT-grupper för lärare som personalvård, och sedan kommer de att hålla ACT-grupper för gymnasieleverna.
– Med ACT-gruppbehandlingarna kan vi hjälpa i ett tidigt skede och därmed minska lidande samt sjukskrivningar och medicinering, säger Fredrik.
❤️ Sanna
Utmattningsdepressionen gjorde att Linus Thörnblad bytte livsstil; Psykisk ohälsa
Utmattningsdepressionen gjorde att Linus Thörnblad bytte livsstil
FRAMSTEG Linus Thörnblad var en framgångsrik höjdhoppare med flera internationella medaljer i bagaget och en lovande karriär framför sig när han som 25-åring bestämde sig för att lägga av med friidrott.
När Linus var 25 år gammal hade han pressat sig själv hårt och överskridit sina egna gränser i flera år och drabbades så småningom av en utmattningsdepression som tvingade honom att avbryta sin höjdhoppskarriär.
I många år kretsade hela Linus Thörnblads liv kring friidrotten. Han planerade hela sin tillvaro med fokus på att äta, träna och sova för att ständigt kunna prestera på topp. Tävlingsinstinkten har alltid funnits där, liksom förmågan att ignorera kroppens och hjärnans varningssignaler.
–För mig var det vardag att pressa mig själv så hårt psykiskt och fysiskt att jag till slut inte mådde bra av det. Jag kunde få ångest när jag skulle åka till en tävling och kände mig ständigt trött. Det var främst mental trötthet som senare övergick i fysisk trötthet. Trots många varningssignaler ignorerade jag dem gång på gång och körde vidare med min tuffa träning, säger Linus Thörnblad.
Påbörjade resan mot ett nytt liv
För två år sedan nådde han vändpunkten, ögonblicket då det inte längre fanns någon återvändo. Linus hade drabbats av en utmattningsdepression och såg inga andra alternativ än att hoppa av friidrottskarriären.
–Jag tappade all energi och orkade knappt gå upp på morgonen och än mindre ta mig utanför lägenheten. Att snöra på mig träningsskorna och gå ner och träna mina vanliga trettio timmar i veckan kändes som en omöjlighet. Jag valde att vara öppen och berätta för omvärlden om min utmattningsdepression, bland annat för att uppmuntra andra att vara uppmärksamma på sina varningssignaler och söka hjälp redan på ett tidigt stadium, annars kan det ta flera år att återhämta sig från en utmattningsdepression, säger Linus Thörnblad.
Utmattningsdepression kan drabba vem som helst
Han föreläser om sin utmattningsdepression och är ambassadör för nätverket Hjärnkoll, som förebygger fördomar om psykisk ohälsa. Att dela med sig av sina egna erfarenheter känns viktigt för Linus, bland annat för att bidra till en ökad öppenhet och acceptans kring psykisk ohälsa.
–Jag vill visa att om jag kunde drabbas av utmattningsdepression så kan det drabba vem som helst. Idag jobbar jag halvtid med ett ungdomsprojekt och försöker hitta en ny identitet, en ny riktning i mitt liv. Jag har alltid varit killen som aldrig ger upp, som bara kämpar vidare. Nu vågar jag inte utsätta mig för alltför stark stress eftersom det kan göra att jag faller tillbaka i gamla mönster, säger Linus Thörnblad.
❤️ Sanna
Aldrigensam om psykisk ohälsa, kloka ord!
Aldrigensam ska bryta tabun
HJÄLPARBETE Från toppstudent med orimligt höga krav på sig själv till att må riktigt
psykiskt dåligt, ha panikångestattacker och hitta en väg tillbaka till tillvaron igen.
Efter att själv ha drabbats av panikångest vid 22 års ålder valde Charlie Eriksson att starta ett initiativ för att bryta tabun kring psykisk ohälsa och få fler som mår psykiskt dåligt att både våga prata om det och söka professionell hjälp. Aldrigensam är idag ett hyllat projekt med kända ambassadörer och många engagerade.
Charlie Erikssons egen resa, från toppstudent med orimligt höga krav på sig själv till att må riktigt psykiskt dåligt, ha panikångestattacker och hitta en väg tillbaka till tillvaron igen, bidrog till att han brinner för att bryta isen när det gäller psykisk ohälsa. Att få igång en dialog och diskussion kring psykisk ohälsa, som är så vanligt förekommande i samhället, men ändå ofta sopas under mattan, är en uppgift han har lyckats riktigt bra med genom Aldrigensam.
Våga berätta om din problematik
–Jag vill visa att den som lider av psykisk ohälsa aldrig är ensam, det finns alltid andra människor som gått igenom samma sak. Genom att våga prata om sin psykiska ohälsa kan dessa individer få mycket stöd av varandra. Jag har knutit till mig namnkunniga ambassadörer i projektet, exempelvis Filip Hammar och Rachel ”Yogagirl” Brathen, som bidrar till att sprida budskapet, säger Charlie Eriksson, som ofta är ute och föreläser om sina erfarenheter av psykisk ohälsa.
Hans råd till unga människor med psykisk ohälsa är att berätta för någon om sin problematik. När man mår dåligt är en person som kan tillföra ett utifrånperspektiv på din situation ofta en ovärderlig tillgång. Ta hand om dig själv och tveka inte att dra i nödbromsen och sakta ner på ditt livstempo om det är vad som behövs för att du ska må bättre.
Ambassadörsmöte. Här har Charlie Eriksson möte med Fredrik Wikingsson, som tillsammans med Filip Hammar är
ambassadör för Aldrigensam.
Med dialog som främsta drivkraft
Aldrigensam, som i första hand vänder sig till ungdomar i åldern 16-25, har fått mycket positiv respons. Så gott som dagligen får Charlie Eriksson mail och Facebookinlägg från unga människor runtom i landet som tackar honom för att han tagit initiativ till Aldrigensam.
–Många hör av sig och säger att de vågat berätta om och vara öppen kring sin psykiska ohälsa. När de kommer i kontakt med oss via sociala medier inser många att det finns andra som gått igenom precis samma sak, en insikt som ofta stärker dem. Många är också positiva till att jag som kille har dragit igång det här initiativet. Tystnaden kring psykisk ohälsa är nämligen ofta som allra mest påtaglig bland killar. Det är responsen från och dialogen med unga människor med psykisk ohälsa som driver mig i den här satsningen, säger Charlie Eriksson.
❤️ Sanna
9 april 2015
Kloka ord från The Secret, Rhonda Byrne, Bruce Springsteen
Tala om dina drömmar...eller skriv ner dem så du ser dem varje dag...
❤️ Sanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)