Tomas Sjödin - författare, pastor i Smyrnakyrkan och GP-krönikör.
Tomas Sjödin undrar när ”någon gång” egentligen infaller
Jag kommer på mig själv med att alldeles för ofta avsluta spontana möten med meningar som ”Vi måste träffas snart!” eller ”Vi måste ses någon gång!” Nu undrar jag när detta ”någon gång” egentligen infaller? Tusen andra saker skjuter in sig emellan och förpassar de där mötena till obestämd framtid.
Och hela tiden vet man att man förr eller senare kommer till den punkt då man skall vända sig om en sista gång, ta farväl av det liv man fick och att det då inte går att skjuta på saker längre. Det är en allvarlig tanke. Och sporrande. För så länge livet pågår är ”någon gång” alltid inom räckhåll.
Jag går in och ut på våra sjukhus i storgöteborg. Inte sällan är jag kallad dit för att växla några ord med en människa vars jordeliv går mot sitt slut. Det som viskas i sådana situationer stannar där, men ett mönster framträder: Allt tvärsäkert är borta, strunt blir strunt, ingen pratar om Thailandsresor som aldrig blev av eller att man inte hann byta kök. Alla pratar om samma sak: relationen till de människor man älskar.
Och så undrar jag: varför ska det vara svårt att ta den insikten och backa in den i det liv som pågår? Och så bestämma sig för att ge plats för det viktiga medan vi ännu har chansen.
För ett par år sedan kom Bronnie Wares bok ”The top five regrets of the dying”.
Historien bakom boken är att låtskrivaren och sjuksköterskan Bronnie Ware fick för sig att starta en blogg. I den skrev hon kring tre teman: resor, det som hon kallade för det naturliga livet och ovanliga pungråttor. Några få följde hennes texter. Det var när hon lade till sitt fjärde ämne som något började hända.
Under de åtta år hon arbetat med palliativ vård, vård i livet slutskede, hade hon dagligen pratat med döende patienter.
Hon fann en förvånande samstämmighet i vad dessa samtal kom att handla om och bestämde sig för att lista de ämnen som oftast återkom. Under rubriken Regrets of the dying (vad döende ångrar) lade hon ut de fem vanligaste temana i sin blogg. Hon skriver i bokens förord att bloggen plötsligt fick vingar och ganska snart hade åtta miljoner människor läst hennes korta text. Etthundrasextiosju ord. Inte mer. Inte mindre. Här följer dessa teman lite fritt översatta:
Jag ångrar att jag lät mig styras av andras förväntningar
Jag ångrar att jag jobbade så mycket
Jag ångrar att jag inte hade mod att sätta ord på egna känslor
Jag ångrar att jag inte vårdade kontakten med mina vänner
Jag ångrar att jag inte tillåtit mig själv att vara lite lyckligare
Jag tror nu inte att det är särskilt sunt att leva sina dagar i tanken på att man en gång skall dö. Men det kan vara mödan värt att ibland checka av att det inte är det viktigaste man ständigt skjuter framför sig med meningar som ”Vi måste ses någon gång”. Bronnie Wares lista kan mycket väl tjäna som ett underlag för en sådan avstämning.
Någon gång kommer inte av sig självt. Man får allt baxa in det i sin kalender.
Och hela tiden vet man att man förr eller senare kommer till den punkt då man skall vända sig om en sista gång, ta farväl av det liv man fick och att det då inte går att skjuta på saker längre. Det är en allvarlig tanke. Och sporrande. För så länge livet pågår är ”någon gång” alltid inom räckhåll.
Jag går in och ut på våra sjukhus i storgöteborg. Inte sällan är jag kallad dit för att växla några ord med en människa vars jordeliv går mot sitt slut. Det som viskas i sådana situationer stannar där, men ett mönster framträder: Allt tvärsäkert är borta, strunt blir strunt, ingen pratar om Thailandsresor som aldrig blev av eller att man inte hann byta kök. Alla pratar om samma sak: relationen till de människor man älskar.
Och så undrar jag: varför ska det vara svårt att ta den insikten och backa in den i det liv som pågår? Och så bestämma sig för att ge plats för det viktiga medan vi ännu har chansen.
För ett par år sedan kom Bronnie Wares bok ”The top five regrets of the dying”.
Historien bakom boken är att låtskrivaren och sjuksköterskan Bronnie Ware fick för sig att starta en blogg. I den skrev hon kring tre teman: resor, det som hon kallade för det naturliga livet och ovanliga pungråttor. Några få följde hennes texter. Det var när hon lade till sitt fjärde ämne som något började hända.
Under de åtta år hon arbetat med palliativ vård, vård i livet slutskede, hade hon dagligen pratat med döende patienter.
Hon fann en förvånande samstämmighet i vad dessa samtal kom att handla om och bestämde sig för att lista de ämnen som oftast återkom. Under rubriken Regrets of the dying (vad döende ångrar) lade hon ut de fem vanligaste temana i sin blogg. Hon skriver i bokens förord att bloggen plötsligt fick vingar och ganska snart hade åtta miljoner människor läst hennes korta text. Etthundrasextiosju ord. Inte mer. Inte mindre. Här följer dessa teman lite fritt översatta:
Jag ångrar att jag lät mig styras av andras förväntningar
Jag ångrar att jag jobbade så mycket
Jag ångrar att jag inte hade mod att sätta ord på egna känslor
Jag ångrar att jag inte vårdade kontakten med mina vänner
Jag ångrar att jag inte tillåtit mig själv att vara lite lyckligare
Jag tror nu inte att det är särskilt sunt att leva sina dagar i tanken på att man en gång skall dö. Men det kan vara mödan värt att ibland checka av att det inte är det viktigaste man ständigt skjuter framför sig med meningar som ”Vi måste ses någon gång”. Bronnie Wares lista kan mycket väl tjäna som ett underlag för en sådan avstämning.
Någon gång kommer inte av sig självt. Man får allt baxa in det i sin kalender.
