Skäller du, din partner eller andra för mycket på ditt barn?

Det startar tidigt i livet och fortsätter:

"Säg mig, vem tror du att du är?!", "Hur klantig kan man vara, skärp dig!?", "Sitt ordentligt på stolen, måste jag tjata på dig!?"

Vi säger att våra barn är dom vi älskar mest.
Varför pratar vi då till dem på detta sätt???
Hade du någonsin pratat så till en vän, kollega eller granne? Hade du älskat en person som behandlade dig på det viset?

Var säker: Om du bara nån gång ibland skäller och skriker så är det oavsett för mycket! I en ny dansk undersökning svarade 86% av de 6000 föräldrarna att de skällt ut sin 3,5 åring den veckan.

Vad händer när du skäller och skriker på ett barn?

"En utskällning är när vuxna slår med ord".

Det vi får barnet att känna är: "Det är något fel på mig", "Jag är inte bra nog", "Jag kan inte", "Jag duger inte"...

Detta är ett effektivt sätt att förstöra ett barns självkänsla! Varför gör vi då detta i alla fall? För vi har lärt det av våra föräldrar som fick det av sina föräldrar o.s.v...

När man tar i beaktning att barn utvecklar sig genom att pröva och misslyckas helt från första steg, så går skäll rätt in och kan störa utvecklingen. Oftast får barnen skäll för något de gör fel i "den vuxna världen" men som är helt normalt i barnens värld.

En sak till. Det hjälper inte att skrika/skälla. Forskning visar att skäll sällan får barnet att göra det vi vill. Tvärtom gör det ofta konflikten större och kan leda till mer aggressiva barn.

Barn som ofta blir utskällt tappar efter ett tag tron på sig själv.

Barn tål mycket och inte alla barn får negativa reaktioner. Reaktionerna varierar från ett barn till ett annat och kan vara: Koncentrationssvårigheter, ångest, hyperaktivitet, feghet, inåtvända, blyga, förvirrade, huvudvärk, magvärk, prestationsångest och som vi skrivit förut aggressivitet. Listan kan göras ännu längre!

Vad kan vi göra åt detta?

Det är vi vuxna som bestämmer men sluta bryta ner ditt eget barn (för det är det som händer när vi skriker och skäller ut dem)! Börja istället att förklara, undervisa, lära, ge närhet och det viktigaste, acceptera barnet ditt som de är! Med "fel" och allt...

Precis som det är (och inte är). Ditt barn är under utveckling så ha tålamod med det. Kanske är barnets intention något annat än du först trodde? Ta några djupa andetag så du inte reagerar spontant och faller tillbaka i dom gamla mönstren som sårar och skadar barnet ditt.

Istället: Ge barnet massa beröm och positivitet: "Du är underbar", "Du är bäst", "Du är så duktig" o.s.v

Öva på att överse "felen" och fokusera istället på det barnet ditt klarar av. De bra kvaliteterna dom har måste vi lyfta fram. "Detta var du så duktig på", "Detta var väldigt snällt av dig" o.s.v. Du kommer märka hur barnet skrattar, växer och får lust att göra/lära mer.