Igår var det vår äldste son, Karl-Petters, födelsedag. Han skulle ha fyllt tjugosju år men dog när han var 15 år gammal.
Som vanligt markerades hans högtidsdag med besök på kyrkogården. Glada minnen blandades med en känsla av overklighet, något som skulle ta ett helt liv att försöka förklara. De som varit om det, vet.
Solen sken över Hisingen när vi lade blommor vid gravstenen och viskade till honom att ännu ett år gått och att vi fortfarande saknar honom lika mycket. Sorgen är tidsbegränsad. Saknaden är livslång. Innan vi vandrade hemåt gjorde vi det som jag upptäckt att vi alltid gör, vi stryker med handen över den kalla gravstenen. Som att ord och tankar är för fattigt just där och just då. Man vill göra något med kroppen, något som känns. Vi rörde vid varandra i livet och det behovet försvinner inte för att någon dör. Jag påstår att kroppen har ett mer utvecklat minne än tanken.
Jag håller ofta i begravningar. Ibland för någon jag känner och ibland för någon jag aldrig mött. Under avskedet i kyrkan ser jag att allt fler verkar lite obekväma med att buga eller niga och istället väljer just att stryka med en öppen hand över kistlocket eller bårtäcket. Några knackar varsamt på kistan, som för att säga Hej då, kompis. Förmodligen är förklaringen till denna förändring att vi aldrig bugar nuförtiden. Bugningen är vacker och jag bevarar den gärna som ett uttryck för vördnad och respekt för den döde, men det finns ett avstånd i den som vi uppenbarligen vill försöka överbrygga idag. Därför alla dessa händer som håller, stryker och klappar. Vi rörde vid varandra i livet och något av det vill vi uttrycka när vi nu är framme vid vårt sista farväl.
Och det är det där sista som egentligen är mitt ärende. Jag tror att vårt handlande säger något omistlig om vikten av att röra vid varandra medan vi har chansen, medan livet pågår. Det finns människor som av olika skäl har svårt för kroppskontakt och det skall respekteras, men det vanligaste är dock att vi längtar efter fysisk närhet. Livet är sådant till sin konstitution att det vill bli rört vid. Det vill överbrygga avstånd och komma så nära att det känns. Och det som är sant i lycka och glada möten blir extra tydligt när man trampar omkring i sorg och saknad och känner sig alldeles ensam i denna värld:
Där orden inte når fram eller räcker till kan en famn att landa i eller hand på ens axel säga det som just då är det enda som man behöver veta: Jag är hos dig, du vet väl att jag är hos dig. Och budskapet är kristallklart: Rör vid mig medan jag lever
Det viktigaste vi har att ge varandra, det bär vi – bokstavligt talat – i våra händer.Solen sken över Hisingen när vi lade blommor vid gravstenen och viskade till honom att ännu ett år gått och att vi fortfarande saknar honom lika mycket. Sorgen är tidsbegränsad. Saknaden är livslång. Innan vi vandrade hemåt gjorde vi det som jag upptäckt att vi alltid gör, vi stryker med handen över den kalla gravstenen. Som att ord och tankar är för fattigt just där och just då. Man vill göra något med kroppen, något som känns. Vi rörde vid varandra i livet och det behovet försvinner inte för att någon dör. Jag påstår att kroppen har ett mer utvecklat minne än tanken.
Jag håller ofta i begravningar. Ibland för någon jag känner och ibland för någon jag aldrig mött. Under avskedet i kyrkan ser jag att allt fler verkar lite obekväma med att buga eller niga och istället väljer just att stryka med en öppen hand över kistlocket eller bårtäcket. Några knackar varsamt på kistan, som för att säga Hej då, kompis. Förmodligen är förklaringen till denna förändring att vi aldrig bugar nuförtiden. Bugningen är vacker och jag bevarar den gärna som ett uttryck för vördnad och respekt för den döde, men det finns ett avstånd i den som vi uppenbarligen vill försöka överbrygga idag. Därför alla dessa händer som håller, stryker och klappar. Vi rörde vid varandra i livet och något av det vill vi uttrycka när vi nu är framme vid vårt sista farväl.
Och det är det där sista som egentligen är mitt ärende. Jag tror att vårt handlande säger något omistlig om vikten av att röra vid varandra medan vi har chansen, medan livet pågår. Det finns människor som av olika skäl har svårt för kroppskontakt och det skall respekteras, men det vanligaste är dock att vi längtar efter fysisk närhet. Livet är sådant till sin konstitution att det vill bli rört vid. Det vill överbrygga avstånd och komma så nära att det känns. Och det som är sant i lycka och glada möten blir extra tydligt när man trampar omkring i sorg och saknad och känner sig alldeles ensam i denna värld:
Där orden inte når fram eller räcker till kan en famn att landa i eller hand på ens axel säga det som just då är det enda som man behöver veta: Jag är hos dig, du vet väl att jag är hos dig. Och budskapet är kristallklart: Rör vid mig medan jag lever
