9 juli 2015

Så bemöter du en person som mår dåligt Var en bra vän och medmänniskafrån Hjärnkoll - För ett friskare Sverige.

Så bemöter du en person som mår dåligt

Var en bra vän och medmänniska

Bemötande
från (H)järnkoll – För ett friskare Sverige.
De allra flesta känner någon som har problem med sin psykiska hälsa. Ofta blir vi osäkra när någon mår psykiskt dåligt. Vi blir kanske rädda för att säga eller göra fel saker. Men det viktigaste du kan göra som medmänniska är att visa att du bryr dig.
Här är elva råd som kan vara till nytta när du vill vara en bra vän:
  1. Fråga! Visa att du bryr dig och att du har tid för honom eller henne.
  2. Lyssna utan att ge råd. Om personen som mår dåligt vill prata om sina problem är det viktigt att du tar dig tid att lyssna. Försök att vara helt närvarande. Undvik att prata om dina egna problem och känslor. Öppna frågor gör det lättare för personen att berätta. Ge din syn på saken, men undvik att ge råd. Låt personen finna sina egna svar.
  3. Uppskatta personen. Ge beröm och berätta allt det positiva du ser hos personen.
  4. Visa att du finns – håll kontakten. Ofta kan det kännas svårt för den som mår psykiskt dåligt att prata om sina känslor. Visa att du finns till hands när och om han eller hon önskar att prata.
  5. Ha tålamod. Undvik att be personen att ta sig samman, rycka upp sig, eller skärpa sig. Känslorna och tankarna kan verka irrationella för dig, men för henne eller honom är de äkta och verkliga.
  6. Säg att du gärna hjälper till. Det är inte lätt att ta hjälp när man mår dåligt. Att svara på frågan ”får jag hjälpa dig” blir oftast svårt. Träng dig på istället och visa att du finns till hands.
  7. Var positiv och ingjut hopp. Berätta att de allra flesta av de som mår psykiskt dåligt återhämtar sig. Det finns ingen grund till att tro att de psykiska problemen kommer att vara för alltid.
  8. Gör roliga saker. Uppmuntra till att göra roliga saker. Det ger den som mår psykiskt dåligt möjligheten att tänka på något annat. Om personen säger nej, bjud in igen.
  9. Hjälp till att bena ut problemen. När man mår psykiskt dåligt är det lätt att se alla problem hopa sig. Hjälp din vän genom att fokusera på ett problem i taget.
  10. Uppmuntra att ta professionell hjälp. Exempelvis kan hon eller han ta kontakt med sin läkare på vårdcentralen eller annan läkare inom den psykiatriska vården. Du kan också själv ta kontakt för att få vidare råd om hur du bäst kan hjälpa.
  11. Ta hand om dig själv. Det är lätt att känna sig oumbärlig. Kom ihåg att personen som mår psykiskt dåligt har ett ansvar för sig själv. Om du upplever att du som närstående eller anhörig får det svårt sök då själv stöd och hjälp.
VILL DU VETA MER VAD DU KAN GÖRA för att förändra vår samhällsbild på psykisk ohälsa?
Gå in på http://www.hjarnkoll.se redan idag.

5 juli 2015

Inflammationsdrivande mat kopplas till depression, SvenskaDagbladet.se, Harvard,


Inflammationsdrivande mat kopplas till depression

En ny stor Harvard-studie kopplar samman risken för depression med inflammationsdrivande mat som sockrade drycker, vitt mjöl och margarin. En diet med bland annat vin, kaffe, olivolja och gröna bladgrönsaker tycks däremot skydda mot inflammation.
En ständigt pågående och låggradig inflammation i kroppen har på senare år lyfts fram som en viktig orsak till hjärtsjukdomar, diabetes, stroke, cancer och demens.
Nu har forskare vid Harvard school of public health för första gången i en stor försöksstudie lyckats visa att den västerländska matens inflammatoriska verkan också tycks ha ett samband med vår allt sämre psykiska hälsa.
De kvinnor som konsumerade mycket sockrade drycker, vitt mjöl, rött kött och margarin löpte 29 till 41 procent större risk att drabbas av depression än de som åt mat som var mindre inflammationsdrivande
Skyddande mot inflammation var bland annat vin i måttliga mängder, kaffe, olivolja och gröna bladgrönsaker.
Sambandet var tydligast för den femtedel som åt mest eller minst av dieter som orsakar eller skyddar mot inflammation.
Forskarna betonar att inget enskilt livsmedel ensamt kan orsaka en depression. Det handlar om den samlade effekten av hela dieter och de lyfter särskilt fram nyttan av en traditionell medelhavskost.
Bakom studien, som publicerats i tidskriften Brain, behaviour and immunity, står flera av världens mest kända forskare på nutritionsområdet, däribland Harvardprofessorerna Walter Willett och Frank Hu.
– Det är viktigt att se på hela kostens relation till sjukdomar och inte bara på isolerade näringsämnen och livsmedel, förklarar huvudförfattaren och Harvardforskaren Michel Lucas i ett mejl till SvD.
Han betonar att resultaten sammanfaller med andra fynd kring relationen mellan mat och hälsa och att det ur ett folkhälsoperspektiv känns lugnande att det som är bra för kroppen också är bra för sinnet.
Studien är gjord inom ramen för Nurses’ Health Study som är en av världens största kostundersökningar.
Forskarna har i tolv år med start 1996 följt 43 685 kvinnor i åldern 50–77 år. Alla som behandlats för depression eller haft en sådan diagnos uteslöts vid studiens början för att lättare fastställa orsak och verkan. Därefter kartlades ätvanorna vid sex tillfällen samtidigt som blodprover togs för att spåra tecken på kronisk inflammation.
Under studien fick 2 594 kvinnor diagnosen depression och behandlades samtidigt med antidepressiva medel. När en bredare definition användes, med antingen diagnos eller behandling, steg antalet till 6 446.
Fetma är sedan tidigare kopplat till depression, men i den nya studien är effekten av inflammationsdrivande mat oberoende av kroppsvikt.
Intresset för låggradig kronisk inflammation väcktes på 1990-talet av Harvardprofessorn Paul Ridker. Insikten kom av att mindre än hälften av hans hjärtpatienter hade högt kolesterol och han såg i inflammation en alternativ förklaring till skador på blodkärl.
I dag bektraktas låggradig kronisk inflammation som en etablerad och viktig orsak både till hjärtsjukdomar och andra vanliga västerländska sjukdomar.
Det finns tidigare forskning som talar för en koppling mellan matvanor och depression, liksom mellan inflammation i kroppen och depression.
– Men det här är den första studien som samtidigt väger in matens inflammationsdrivande effekt, säger Bo H Jonsson, medicine doktor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet och överläkare inom Norra Stockholms psykiatri.
– Jag ser att det finns ett samband mellan kost och depression. Jag har varit psykiater i 30 år och pratat med mina patienter om kosten de senaste tio åren. Min egen kliniska erfarenhet är att maten är viktig, åtminstone för en del patienter. Det finns en tydlig koppling till socker men även, tror jag, till typen av fett. Dessutom finns det forskning som tyder på att olika mineral- och vitaminbrister ibland har betydelse.
Bo Jonsson pekar på att det kommit flera stora epidemiologiska studier de senaste fyra åren. De har publicerats i ansedda tidskrifter och kopplingar har även setts till bipolär sjukdom och schizofreni liksom till adhd och, om än något mer kontroversiellt, till autism.
– Det finns förstås även svagheter i den aktuella studien. Forskarna pekar på ett orsakssamband, men det kan också, åtminstone till en del, gå i motsatt riktning, alltså att deprimerade tenderar att få ökad inflammation. Det är dessutom alltid svårt att kategorisera in människor inom ramen för ett fåtal dieter. I verkligheten är vi olika individer som dessutom har lite olika genetiska anlag, säger Bo Jonsson.

(Info från Google och SVD)

2 juli 2015

Är det sunt att ha långtråkigt, av Jesper Juul, Family-lab.se

Är det sunt att ha långtråkigt?
Av Jesper Juul

Fråga: “Vi har en son som snart är fem år. Han är normalt glad och livlig och är alltid i gång med något. På förskolan deltar han i alla aktiviteter och har lätt att få vänner. När vi hämtar honom så frågar han alltid, ”Vad ska vi göra när vi kommer hem?” Under de första åren så var det bara trevligt, men efterhand så känner vi oss allt mer som en typ av pedagoger på hemmaplan som konstant skall komma på något.

Gör vi inte det så går det kanske ett par minuter innan han kommer och klagar över att han har tråkigt. Oavsett vad vi föreslår, så vill han inte det och det är som han har förlorat förmågan till att leka på egen hand. Vad ska vi göra? Eller är det bara vi som måste vänja oss vid att vara lekfarbror och tant på heltid?”


Svar från Jesper Juul: 
Speciellt vid höst- och vinterlov så är medierna fulla av förslag till barnfamiljer och vad de kan göra för att underhålla barnen och människor som jag blir ofta kontaktade av journalister som vill veta mer om vad föräldrar kan göra för att de små inte ska ha tråkigt. I år har jag valt att svara med att göra reklam för långtråkighet och det som den medför.

Det följande är alltså inte ett försök till att ge de föräldrar som helt naturligt roar sig tillsammans med barnen och använder ledigheten för att gå på tur med skidor, återbesöka bra museum eller vad de annars inte hinner till vardags. Detta vänder sig till de föräldrar som känner kravet på sig om att stå för underhållningen som en stress eller har dåligt samvete över att de inte orkar och hellre vill slappna av, måla om i köket eller att uppleva fem dagar utan av bli tyranniserad av kalendern eller barnens klagande ”jag har trååååkigt!”

Barn och deras föräldrar har under de senaste tio-femton åren fått en extra identitet, som har en tendens att överskugga deras mer personliga existens; de har blivit konsumenter på gott och ont. För många har konsumtionen blivit ett missbruk, som innebär att de vuxna ”MÅSTE shoppa” och att barnen har tråkigt så fort de inte konsumerar yttre stimuli i form av undervisning, pedagogik, dataspel, DVD eller TV. 

De små börjar redan på förskolan med att vara konsumenter av pedagogisk stimuli och tjänster. I Norden har vi kommunala daghem av god kvalitet och flera av de stimuli som barnen får är både relevanta och nyttiga men framförallt rikliga. Så mycket faktiskt, att flera barn är överstimulerade omkring kl. 14.00. Det är inte så mycket att göra åt så länge som institutionerna har allt för få m2 per barn, har ett nödvändigt fokus på kollektiva aktiviteter och inte är speciellt upptagna med tråkighetens värde. 

Våra institutioner och deras pedagoger är så duktiga och trovärdiga, att de ofta blir roll- modeller för föräldrarna och det betyder bland annat att en del föräldrar känner sig tvungna till att fortsätta där pedagogerna slutade, när de har hämtat barnen. Pressen kommer också från barnen som förväntar sig att bli underhållna på samma nivå också hemma, när det sen blir ett kortare lov börjar de få abstinens. De vänder sig till föräldrarna med sin långtråkighet eller ställer krav om underhållning och sysselsättning och vad skall de stackars föräldrarna göra? De med energi i överskott kan skapa stimulerande program för dagen och de trötta kan försöka att slippa undan med en hög tecknade filmer och lite dåligt samvete. Mitt förslag är att låta dem ha tråkigt och att göra det med gott samvete.

Det finns barn som under en period i sitt liv ofta säger att de har tråkigt men de menar egentligen att de är ledsna eller upprörda över det. När de flesta barn ”har tråkigt” betyder det, att de märker en ganska tydlig form av rastlöshet i kroppen som markerar övergången, från att vara konsument av yttre stimuli, till att bero på den skapande kreativiteten, vi alla har inom oss.

Det är som om mindre barn alltid själva vet att denna rastlöshet eller långtråkighet inte alltid skall dämpas med ännu mer konsumtion. De flesta föräldrar har upplevt ett barn som konsekvent avvisar alla de förslag till sysselsättning som de vuxna kommer med och om bägge parter står ut så dröjer det oftast inte längre en kvart innan barnet är fördjupat i ett eller annat.

Vuxna känner också till denna rastlöshet som uppstår när kalendern är tom och tiden är något som vi ska förhålla oss till. Den senaste fritidssysselsättningen för unga och vuxna – ”shopping” - dämpar rastlösheten, bland annat för att den utlöser hormonet Endorfin, som är beroende framkallande och därmed ger ett slag ytlig mening med livet.

Dagens barn och unga gör som alltid, det de vuxna gör och deras kompetens räcker inte till att sortera i missbruket och de som inte har föräldrar som kan finansiera det, körs ut på ett socialt sidospår – helt eller delvis isolerade från kamraterna.

Långtråkigheten är en viktig nyckel till att skapa en bättre balans inuti den enskilda människan oavsett ålder. Har man tålamod till att ta sig igenom rastlösheten kommer man i kontakt med kreativiteten, som betyder mycket mer än enbart att teckna, måla och modellera. Kreativiteten är där vi möter oss själva, lär oss själva att känna, uttrycka oss själva. Kreativa perioder innehåller också många reflekterande, nästan meditativa pauser, där det som för en timme sedan kändes som en obekväm tomhet, plötsligt erbjuder ro och återhämtning. Därmed blir kreativiteten viktig för barns självkänsla och mindre beroende av att det skall vara som de andra för att bli accepterade. De blir mer självständiga och det leder faktiskt till en större social kompetens

När ditt barn kommer till dig och har ”tråååkigt”, så kan du med gott samvete ge honom en kram och säga ”Lycka till min vän! Det blir spännande att se vad du beslutar dig för att göra”. Det här blir du inte omgående populär för, men du ger ditt barn en värdefull möjlighet till att handla utifrån inre stimuli istället för att förbruka alla de yttre. Det är nästan ännu bättre om ni kan ha tråkigt tillsammans för då kommer ni att upptäcka att ni har saker att prata om och berätta om för varandra, vilka man först kan komma i kontakt med när det är stängt för underhållning och man har kommit igenom till den andra sidan av rastlösheten. Det är här, närvaro blir möjlig – också mellan de vuxna. Vi kan inte bli fria från vår konsumtionsidentitet, men vi kan kontrollera den och tillåta att våra barn också lär sig det. Inte genom att predika emot konsumtion utan genom att vara tillsammans i en annan dimension, där vi kan ta paus från vardagens krav. Det är obehagligt att ha tråkigt, men belöningen väntar strax runt hörnet....,
AV JESPER JUUL
(Info från Family-lab.se och Google)

30 juni 2015

Stress i vardagen, Allt för föräldrar.se, Bris


Stress i vardagen

Stress i vardagen

DEL 2. Att bli accepterad bland kamrater, uppfylla ideal som sprids i media, få höga betyg, komma in på rätt utbildning - stress kan ha många orsaker, skriver BRIS. Precis som vuxna blir också barn stressade, de påverkas lätt av sin omgivning och en ständig stress kan vara skadligt.
Barn påverkas lätt av sin omgivning. Skolan, stressade vuxna och ont om tid i familjen eller nya krav som ställs och barnet vet inte hur de ska klara av dem är faktorer som kan göra barn stressade. Barnets stress kan uppstå i relation till hens vänner; det kan handla om att bli accepterad bland kamrater. I skolan kan läxor, betyg och viljan att komma in på ”rätt” utbildningen vara bakomliggande faktorer. Fritidsaktiviteter som tar mycket tid eller ställer höga krav kan också bidra till stress. Generellt kan det röra sig om saker som barnet själv inte kan påverka, vilket då skapar stress. Konstant stress i vardagen kan under lång tid bli skadlig. 
Vad stress och oro beror på skiljer sig mellan barn och familjer. Men vanliga områden var det kan finnas stress i barns liv och som kan skapa stress är skola, familj, fritid och kompisar.
Stress kan visa sig hos ett barn på många olika sätt, generella tecken är:
Oro
Ilska
Irritation
Oförmåga till koncentration
Nervositet
Huvudvärk
Magont
Stress i måttlig mängd kan dock få både oss och barn att klara mer, ge skärpa och få oss att nå våra mål. Men det är också viktigt att varva ner, stressa av och komma till ro. Återhämtning i en stressig vardag är viktigt.
Misstänker du att ditt barn är stressat kan du hjälpa till för att minska stressen. Bra vardagsrutiner gör att både barn och familj orkar mer och mår bättre. Bra mat- och sömnvanor samt motion är faktorer som kan hjälpa barn att orka mer och kan på så vis underlätta exempelvis läxläsningen. Vanliga råd för hur man kan hjälpa sitt barn är att se att det får:
Tillräckligt med sömn
Frukost innan det går till skolan
Tillräckligt med rörelse/motion
Avkoppling en stund innan det är dags att sova
Sova ostört från sms och mobiltelefonsamtal
Så, om du är orolig -  stanna upp och se över rutiner och vardagen, ibland kan det röra det sig om små förändringar bara för att motverka stressen

(Info hämtat från Google och Allt för föräldrar.se)

Stress...Det finns en gräns för vad barn tål, Allt för föräldrar.se avYlva Ellneby



Stress - Det finns en gräns för vad barn tål...
DEL 1. Både barn och föräldrar lever under stress.  Vi har pratat med författaren Ylva Ellneby om hur små barn påverkas av stress.
Ylva Ellneby, författare, förskollärare och specialpedagog, var medveten om den ökade stressen bland barn och ville läsa en bok i ämnet. När hon inte hittade någon, bestämde hon sig för att skriva en själv. Ylvas bok "Om barn och stress" gavs ut för några år sedan och väckte stort intresse, men ämnet är lika aktuellt nu som då. I samband med att boken gavs ut ringde Ylvas telefon ideligen, hon konstaterade med viss förvåning, att temat har fått ett sådant gensvar. Många ville och vill fortfarande boka upp Ylva för föreläsningar runt om i landet, men hon lärde sig att känna när hon tar av "energireserven" och då måste hon säga stopp!
Men kan barnen säga stopp? Tidiga mornar, stressade föräldrar stora barngrupper, lite personal, trånga utrymmen, hög ljudnivå, långa dagar, trötta föräldrar, äntligen hemma - godnatt!
Stress, det engelska ordet för spänning eller tryck, är en del av livet. Ibland är den positiv. Det är när det råder balans mellan de krav som ställs och vår förmåga att klara av dem. Då upplevs stress som positiva utmaningar. Ibland är stressen negativ. Det är när det ställs för stora krav på oss under en längre tid, och det är då som stressen börjar knapra på vår energireserv. Stressforskaren Hans Selye menar att alla människor har en energireserv, hög eller låg allt efter person, men ingen orkar stå emot stress i det oändliga utan att krafterna sinar. Det finns en gräns för vad vi tål.
Ylva är upprörd över den anpassning som sker på förskolorna idag. Barngrupperna blir större på färre personal. Barn med särskilda behov får inte de specialresurser som behövs. Men istället för att reflektera över vad detta för med sig; vad händer med barnen? Vad händer med personalen?, så ordnar man istället kurser för personalen om hur man ska arbeta med stora barngrupper.
– Då har man ju samtidigt talat om för personalen, att man inte är tillräckligt bra om man inte grejar det här, säger Ylva. Det är bara att gå på kurs! Det är bara att lära sig! Men om personalen blir stirrig och irriterad av stress, smittar det av sig på barnen. Och av de barn som klarar av att vistas i en grupp på femton barn, men tvingas in i en grupp på tjugotre barn, blir alltid några avvikande eftersom just de barnen inte klarar av att höja ribban.
– Genom att man ändrar i miljön, tvingar man de barnen att bli avvikande, säger Ylva. Men det kanske är de andra barnen som är avvikande, som är så tåliga, vem vet? Vi tillåts inte längre att vara svaga eller att ha en skörhet. Genom att vi pressar på och gör det besvärligare så straffar vi barnen. Sen kostar dessa barn ofta mycket pengar, framöver. För vi har inte haft råd att ta hand om dem på rätt sätt från början.
Sinnesrum
Hur märker man då att ens eget barn är stressat? Ylva tycker att man ska vara uppmärksam på alla plötsliga förändringar. Det kan vara trotsåldern, men det kan lika väl vara stress Ylva menar att barn ofta reagerar på stress med kamp eller flykt.
Kamp innebär att barnet blir ovanligt stökigt och bråkigt. Flykt innebär att barnet ofta får huvudvärk, klåda, allergier, stamning, trötthet, magsmärtor med mera. Ett stressat barn kan också få svårt att hålla tätt, och nu larmar barnläkaren Margareta Blennow på Sachsska, att allt fler sexåringar har börjat kissa och bajsa på sig och fått psykosomatiska symtom.
– Stressen börjar tidigt. Man kastas ut från BB innan amningen har kommit igång! Sen upplever många mammor att de ska vara aktiva så fort de har kommit hem från BB. Ingen nybliven mamma vill ha "bomull i skallen", många rusar ut på caféer och muséer och försöker leva som vanligt. Barnmorskor påstår att småbarn kan skärma av omgivningen när de ammas. Men jag vet inte om jag köper det! säger Ylva. Jag tror detta med koncentration grundläggs tidigt och att man som liten måste tränas i det. Hon refererar till filosofen Ravi Shankar som säger såhär: Barn behöver möta vänliga människor och de behöver lära sig känna igen och förstå sitt behov av lugn och avkoppling.
Ylva har kontakt med några förskolor, som har tagit de nya problemen på allvar. De försöker medvetet att skapa så kallade sinnesrum på sina avdelningar. Det handlar om små rum, målade och inredda som andliga oaser i en annars kryllande barnverksamhet. Dit kan barnen gå när de vill vara i stillhet, ligga på en mjuk madrass, lyssna på lugn musik, se ljusspel över väggarna och få kontakt med sig själv. De yngre barnen får sällskap av en vuxen, de äldre kan gå dit själva. Men alla vet precis vad som gäller när man kliver in i detta rum. Tystnad, lugn och avkoppling.
Det finns barn, berättar Ylva, som inte kan slappna av i sinnesrummet. De lever i ett ständigt påslag och kan inte gå ner i varv. Det är de barn som ständigt tar av sin energireserv. Men dessa barn måste tränas och ledas till lugnet inom sig. Man får ta ett steg i taget. En minut första gången. Två minuter nästa gång och så vidare tills barnet kan ligga på madrassen och slappna av. När en förälder hämtar sitt barn, besöker de gärna sinnesrummet tillsammans innan de går hem. Ett fantastiskt sätt att mötas och slappna av efter en arbetsdag.
Andra förskolor förlägger mycket av sin verksamhet utomhus, berättar Ylva. För det har man märkt, att barn som får mycket utevistelse, som får leka utan att bli störda, övar upp sin koncentration (motsatsen till stress). Utomhus finns också möjlighet att hitta sitt eget ställe, vilket visat sig ha rent hälsobefrämjande effekter eftersom hjärnan då går ner på ett lugnare varvtal.
– Det finns en rektor i England, Susan Humphries, som övar barnen i korta meditationer utomhus. Hon tar ut barnen på en tyst promenad och visar barnen, en i taget, var i naturen de kan slå sig ner. Ett barn vid i en buske, ett annat vid ett träd, ett tredje i en glänta och så vidare. Och eftersom barnen är tränade i det, tar det bara några sekunder så är de i sin egen värld! Så fort återhämtar sig de barnen, säger Ylva imponerat.
Morfar eller mormor på förskolan
Det gäller alltså att väcka ett behov som redan finns inom barnet, behovet av stillhet, och lära dem att känna igen sitt behov. Nu behöver jag gå undan och "tanka", känner ett barn sådant behov också borde det finnas möjlighet att göra det. Det finns många goda idéer, som förhoppningsvis blir självklara på alla förskolor en dag.
– Forskning visar att små barn mår väldigt bra tillsammans med äldre människor, säger Ylva. Vi vuxna är sällan totalt närvarande med barnen, för vi har en mobiltelefon som ringer och mail som ska skickas. Medan de äldre möter barnen här och nu. Därför har projekt som heter "morfardagis" eller ”mormor på dagis” skapats. Äldre personer, ofta pensionerade, jobbar på dagis ett antal timmar om dagen och man har märkt att det blir mycket lugnare på de förskolorna.
Men hur uppfinningsrika pedagoger än kan vara, så ligger ansvaret på politikerna, anser Ylva. Det går inte att vara en god vardagspedagog om inte resurserna finns, om det är personalbrist och för många barn på samma yta, så går det inte!
– Mycket energi läggs på att diskutera barnfrågor. Många vuxna samlas till stora möten och pratar barn. Men när det kommer till handling, att de vuxna verkligen måste finnas där för barnen, då är det fortfarande lika tomt!
Föräldrar har makt
Med glimten i ögat uppmanar hon stressade förskollärare att "klappa ihop". Inte helt och hållet, men att verkligen visa att den här modellen inte håller i längden - för sin egen och inte minst för barnens skull, som inte har någon talan. Men främst uppmanar hon alla föräldrar som anar oråd, att börja samtala med varandra, komma fram till att något måste göras och sätta stopp. För politiker behöver lyssna på föräldrarna. Dem kan man inte avfärda med att de inte passar för jobbet, som man kan göra med personal. Föräldrar har makt, de är väljarna.
– Jag var lite orolig när jag skrev boken "Om barn och stress" att föräldrar skulle känna sig utpekade och få dåligt samvete, för det var verkligen inte mitt syfte med boken. Men reaktionerna har tvärtom varit positiva, som om föräldrar känt igen sig och hämtat kraft ur boken. För det kan ju inte vara en tillfällighet att BRIS, psykiatrimottagningar och läkarmottagningar larmar om att barn inte mår bra. Och om inte politikerna vill se att något går snett, så är det upp till var och en att se över sitt liv. Vill jag ha det såhär? Vad vill mitt barn?
– En kvinna ringde och sa att hon hade läst min bok från pärm till pärm och hon hade känt igen sig i så mycket, att hon hade sagt upp sig! Jag blev jätteförskräckt, säger Ylva med stora ögon, för det vill jag inte ha på mitt ansvar, att folk säger upp sig från sina jobb! Jag frågade om hon verkligen hade tänkt igenom det. Men det hade hon gjort, sa hon, och resonerat om saken med sin man. Hon kände att hon måste bryta det som var och nu var hela familjen mycket gladare. "Vi kommer lösa det här", sa hon, och jag tyckte hon var så stark!
Vi får hoppas att debatten om barn och stress, sätter ord på många människors känslor och att detta kan vara stressförlösande i sig. Ylva skriver nämligen i sin bok hur viktigt det är att hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor, att forskning visar att detta har en lugnande effekt på barnets nervsystem. Exakt hur det går till vet man inte, men man vet att vänster hjärnhalva, där centrum för språkförmåga och logiskt tänkande sitter, aktiveras när man formulerar sina känslor i ord. Det handlar alltså om empati. Att vi känner med varandra och förstår. Som ett litet barn som erbjuder sin egen napp till ett annat barn som gråter

(Info från Google och Allt för föräldrar.se)

26 juni 2015

Slå ihop förskola och ålderdomshem – då blir det så här Här är projektet som visar att äkta vänskap inte har någon ålder, Aftonbladet.se


Slå ihop förskola och ålderdomshem – då blir det så här

Här är projektet som visar att äkta vänskap inte har någon ålder.


Pensionärerna på ett ålderdomshem i Seattle får ofta besök av barn från en närliggande förskola. Barn och gamla sjunger, leker och hjälper varandra med stora och små uppgifter – och alla har kul.

Lära barn om acceptans

Projektet bakom initiativet heter Intergenerational Learning Center och har som mål att lära barn om acceptans – och samtidigt förbättra vardagen för de som känner sig ensamma. 

Det grundades redan 1991 och har mellan 2012 och 2013 filmats i vad som ska bli en dokumentärfilm under namnet Present Perfect. För tillfället pågår en insamling för att kunna slutföra filmen. 

"En del av barnens vardag"

Enligt regissören, Marie Hoover, har projektet visat sig ge resultat.

– Att umgås med äldre har blivit en del av barnens vardag. De får se att det är naturligt att åldras. De lär sig om medkänsla och har blivit mer öppensinnade, säger hon till Huffington Post.

Charlene Boyd är chef ålderdomshemmet. Hon säger att de äldre är överlyckliga över barnens besök. 

– Många av våra äldre är änkor eller änklingar och deras släktingar har inte möjlighet att besöka dem så ofta som de önskar – vilket gör att de riskerar att känna sig ensamma.

– Barnen gör att våra äldre får känna sig som en del av en gemenskap, de tillför så mycket energi.


❤️ Sanna

Utbränd, hur känns det egentligen, från Mumrikens blogg, utmattningssyndrom, stressmottagningen

Från Mumrikens blogg: När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som det så vackert heter) inser jag att jag innan det hände inte hade kunnat föreställa mig hur det verkligen är. 

Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör. Men jag har i varje fall kommit till slutsatsen att jag vill försöka förklara hur jag upplevt min sjukdom. 

För det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. Och även om jag nu är frisk, formellt sett, så är jag i varje fall inte återställd. I det här lite längre blogginlägget tänkte jag ge min egen bild av hur jag upplevt det att vara ”utbränd”.

Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. De övriga timmarna gick åt till att äta och försöka göra det mest essentiella. Då och de första månaderna efter det, trodde jag faktiskt att det enda man behövde göra var att sova och vila, så skulle det snart ”gå över”. Det trodde jag nog fortfarande efter tre-fyra månader.

För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört nosen rakt in i bergväggen til tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.

Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex. minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.

Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.

Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Originalplanen blev nu att börja jobba 25% redan efter tre-fyra månader, och det värsta är att jag trodde på den planen. Nu har det snart gått två år, och jag känner mig fortfarande inte återställd. Jag är visserligen helt friskskriven, men det beror mer på försäkringskassans regler än på mitt verkliga tillstånd.

Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Som tur är har jag in hittills inte haft problem med nattsömnen vilket ofta kan vara ett tillkommande problem. Men jag har för närvarande två olika sätt att vara trött på. På kvällen är jag vanligt sömnigt trött och sover oftast relativt ostört natten igenom. Den sömnen känner jag väl igen, för den är den vanliga sköna tröttheten. Men på dagen blir det annorlunda. Då känner jag mig trött på ett helt annat sätt, och när den blir riktigt påträngande, då kan jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.

Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att sitta på kontoret lika lång tid, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.

Vad finns det mer för symptom som dröjer sig kvar förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer (inte för att besvären tilltagit, utan för att jag ser mönstren tydligare. Det som jag upplever är bl. a. följande:

  • Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
  • Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex. en mobilkalender eller en datorkalender.
  • Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
  • Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
  • Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
  • Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
  • Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
  • Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
  • Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
  • Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.

Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.

Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.

En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.

Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).

Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frusterande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.

Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.

Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,

En bra sammanfattning av hur det fungerar rent allmänt finns på den här webbsidan: Stressmottagningens hemsida


❤️ Sanna

23 juni 2015

Han sprider glädje trots sin dödliga sjukdom, Christian Cederholm, Glädje i vardagen, Hjälte


Christian Cederholm i Landskrona lever på lånad tid. Han lider av den dödliga och progressiva hjärnsjukdomen Alexanders sjukdom. Men för hans omgivning är han känd som en glädjespridare.

Christian Cederholm blir sämre och sämre och kommer troligtvis att dö innan han fyllt 50 år. Som om inte sjukdomen i sig var nog var han mobbad under sin uppväxt. Motgångarna har dock inte fått honom att deppa ihop, snarare tvärtom.

Sjunger allsång

Han har nästan 3 000 följare på sin Facebooksida, Glädje i vardagen. Och varje dag är han ute flera timmar på stan i Landskrona för att sjunga allsång och ge komplimanger till folk han inte känner.

- För mig är det här ego. Jag mår bra av glädje, och jag vill ha skoj, säger Christian Cederholm.

- Och vill jag ha skoj så får jag skapa skoj. Det är inte så att folk går runt och ler av sig själva, fortsätter han. 

"Glad varje gång man ser honom"

Amanda Albin har sett Christian Cederholm på stan flera gånger och hon gillar det han gör.

- Jag tycker det är väldigt positivt och härligt. Hans koncept är ju det här med att sprida glädje, och man blir ju glad varje gång man ser honom tjoa på stan, säger hon.

Riskerar bli portad från butik

Men det är inte alla som uppskattar Christians tilltag.

- Oh nej, jag får mycket blickar som säger "du är störig och jobbig",

En butikschef i stan uppmanade Christian att inte besöka butiken igen eftersom han ofta är inne i butiker och sjunger och tar kontakt med kunder.

- Han sa att om du kommer igen så blir du portad.

Vanlig syn på stan

Så gott som dagligen kör Christian med sin permobil till tågstationen i Landskrona för att uppmana de väntande resenärerna till allsång, och han har förståelse för att en del människor blir irriterad på honom.

- Det förstår jag mycket väl, säger han.

Men han har inga planer på att sluta, och trots att han kan dö snart tänker han sällan på döden.

- Aldrig. Jag är så uppe i att ha skoj.

❤️ Sanna

22 juni 2015

Allt måste inte gå blixtsnabbt, Mittpunkt.se, Stress, kloka ord av Robert Birming



Allt måste inte gå blixtsnabbt

Det måste vara rekord i snabbhet! Vad det innebär rent konkret, vet jag inte. Kanske att man får svar dagen innan man frågar.

Allt ska gå i svindlande fart. Om det är till nytta verkar vara mindre viktigt, huvudsaken att det går snabbt. Den ständiga strävan efter snabbhet gör att vi ofta agerar utan att fundera på vad som känns rätt.

Vad skulle hända om du emellanåt drog i handbromsen?

  • När det plingar till i telefonen, vänta med att ta upp den.
  • När någon beter sig klumpigt, vänta med att reagera.
  • När köplusten dyker upp, vänta med att slå till.
  • När du ”måste” förändra något, vänta med att sätta igång.
  • När du får en förfrågan, vänta med att svara.

Kanske skulle du undvika vissa felaktiga beslut. Kanske skulle du spara tid genom att inte vara så snabb. Kanske skulle du känna dig mindre stressad.

Prova och se vad som händer. Du har tid.

❤️ Sanna

20 juni 2015

Stanna upp och bli närvarande, Kloka ord, Eftertanke, via Mittpunkt.se, av Leo Babauta


Stanna upp och bli närvarande

I vår brådska att beta av dagens uppgifter, att hinna med ärenden och svara på mejl, att kolla nästa grej … när tror vi att vi kommer att finna lyckan?

Om den inte är här nu, när dyker den upp?

Vi kanske tror att den kommer när vi har förbättrat våra liv, när vi har uppnått våra mål, när vi har fått snurr på vårt företag eller avslutat våra studier. Vi kanske tror att den dyker upp på vår nästa resa eller när vi får tid att koppla av. Kanske i morgon.

Eller så kan vi prova det här:

  • Sakta ner i stället för att rusa fram.
  • Stanna upp och känna in det innevarande ögonblicket.
  • Uppmärksamma allt som nuet innehåller.
  • Vara tacksamma för det som finns här och nu.
  • Tillåta saker att vara utan att streta emot.

Låt inte småsaker uppröra dig. Den här stunden är värd mer än så.

Allt det här känner vi redan till, men vi tillämpar det inte. Nyckeln är att öva. Om du inte redan övar dig på att vara närvarande och uppmärksamma det innevarande ögonblicket, när du ska du börja? Vad utövar du istället?

Börja öva i detta ögonblick.

❤️ Sanna