Från Mumrikens blogg: När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som det så vackert heter) inser jag att jag innan det hände inte hade kunnat föreställa mig hur det verkligen är.
Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör. Men jag har i varje fall kommit till slutsatsen att jag vill försöka förklara hur jag upplevt min sjukdom.
För det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. Och även om jag nu är frisk, formellt sett, så är jag i varje fall inte återställd. I det här lite längre blogginlägget tänkte jag ge min egen bild av hur jag upplevt det att vara ”utbränd”.
Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. De övriga timmarna gick åt till att äta och försöka göra det mest essentiella. Då och de första månaderna efter det, trodde jag faktiskt att det enda man behövde göra var att sova och vila, så skulle det snart ”gå över”. Det trodde jag nog fortfarande efter tre-fyra månader.
För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört nosen rakt in i bergväggen til tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.
Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex. minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.
Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.
Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Originalplanen blev nu att börja jobba 25% redan efter tre-fyra månader, och det värsta är att jag trodde på den planen. Nu har det snart gått två år, och jag känner mig fortfarande inte återställd. Jag är visserligen helt friskskriven, men det beror mer på försäkringskassans regler än på mitt verkliga tillstånd.
Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Som tur är har jag in hittills inte haft problem med nattsömnen vilket ofta kan vara ett tillkommande problem. Men jag har för närvarande två olika sätt att vara trött på. På kvällen är jag vanligt sömnigt trött och sover oftast relativt ostört natten igenom. Den sömnen känner jag väl igen, för den är den vanliga sköna tröttheten. Men på dagen blir det annorlunda. Då känner jag mig trött på ett helt annat sätt, och när den blir riktigt påträngande, då kan jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.
Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att sitta på kontoret lika lång tid, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.
Vad finns det mer för symptom som dröjer sig kvar förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer (inte för att besvären tilltagit, utan för att jag ser mönstren tydligare. Det som jag upplever är bl. a. följande:
- Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
- Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex. en mobilkalender eller en datorkalender.
- Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
- Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
- Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
- Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
- Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
- Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
- Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
- Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.
Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.
Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.
En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.
Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).
Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frusterande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.
Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.
Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,
En bra sammanfattning av hur det fungerar rent allmänt finns på den här webbsidan: Stressmottagningens hemsida
❤️ Sanna
