Det jag tycker allra mest om hos Jesper Juul är hans tankar om den egna rösten, den inre rösten. Det berör mig så mycket, eftersom jag möter så många människor som helt tappat bort sig själv – och jag märker hur svårt det blir för dem i nära relationer och i föräldraskap.
Såhär är det:
Vi föds alla med en tydlig inre röst, som hjälper oss att navigera. Den säger till exempel
- jag vill
- jag vill inte
- jag tycker om
- jag tycker inte om
Det lilla barnet vet precis vad det vill och visar det tydligt för omgivningen. Nöjd – belåtenhet. Onöjd – skrik, gnöl, gråt, ilska, desperation.
För äldre barn och vuxna handlar oftast den inre rösten om vår integritet, om våra innersta önskningar, om våra egna gränser. – Det här är OK för mig, men det där vill jag INTE. – Jag vill gärna detta, men det andra känns alldeles fel för mig. Jag vill fira jul såhär – men absolut inte såhär! Jag vill vara en sådanhär människa – inte en sådandär!
Men under vår väg till vuxenhet möter vi många vuxna som har makt över oss. En del av oss möter respekt för det viktiga vi vill – inte så att vi alltid får det vi vill ha, men vi möter förståelse och vänlighet för vår inre röst.
Men väldigt många människor möter precis tvärtom: I ivern att barnet ska ”kunna anpassa sig” eller ”inte bli bortskämd” eller att föräldern ska ”sätta ned foten, här ska ingen unge bestämma!” använder vuxna all sin makt för att lära barnet att den inre rösten inte är värd att lyssna på. Vi fostras att utveckla en social röst, som innebär att vi anpassar oss till vuxna och omgivningen, vi fogar oss i att vi inte har något att komma med – vi slutar lyssna inåt. Den inre rösten finns kvar men märks inte längre.
– Vad är det att vilja? undrade en ung kvinna jag mötte för många år sedan. Hon hade hela sitt liv lyssnat på sina föräldrar, följt deras råd, valt det de föreslog, gjort det som såg riktigt ut. Men hon visste ingenting om sin egen vilja, hon visste inte ens riktigt vad den var.
Vi kan leva länge utan att ha kontakt med vår inre röst. Vi kan få mycket gjort – vara duktiga, vara trevliga och lättsamma. MEN när vi ger oss in i nära relationer med andra människor ger den sig tillkänna.
– Jag älskar någon och vill den människan väl. Men om denna partner vill något och jag inte vet vad jag vill, är det lätt att jag alltid anpassar mig till min partners önskan. Det blir ingen konflikt därför att jag inte har en susning om vad som är viktigt för mig. Det kan gå bra i många år, men i längden håller det inte. Det börjar skava, det irriterar – men eftersom jag inte vet vad det handlar om blir jag kanske bara bitter eller irritationen kommer ut på konstiga vägar. Kanske drabbar den någon annan, kanske rentav ett barn. Nånstans mellan 35 och 50 dyker den upp – den inre rösten. Nu oklar och svår att tyda – men den kräver sin plats.
– Eller precis tvärtom – jag möter en annan person med lika olyssnad inre röst. Vi famlar oss fram, ingen av oss vill säga emot den andra – och vår relation går i stå. Vi får kanske tråkigt tillsammans eller vi väljer bort varann. Men vi vet ändå inte vad det handlar om.
I mina parsamtal och i psykoterapi berättar jag ofta om den inre rösten. Många många vet vad jag talar om – men många berättar också att dom helt tappat bort den. ”Jag vet att den finns, men jag förnekar den alltid” säger någon. ”Jag har ingen aning, jag har inte brytt mig om mig själv på tjugo år, jag har bara försökt passa in” säger någon annan.
Kanske vi får barn, och då blir det ännu svårare. Ett barn behöver tydliga vuxna, vuxna som kan säga JA eller NEJ och stå för det. Vuxna som både ställer upp och kan gå emot. Utan kontakt med den inre rösten är det verkligen svårt. Vi vacklar, vi tvekar, vi vet inte vad vi vill.
Vad kan man göra då, när man tappat bort sin kompass, sin inre röst? Man kan börja leta efter den – inuti. Den finns där, den har inte tynat bort. När det skaver – vad handlar det om? När du känner dig överkörd – vilka ord finns i din ledsenhet eller irritation? När du får tråkigt – vad längtar du efter? När du vantrivs i ditt eget sällskap – kan det vara så att du svikit dig själv? När du lever i en relation med en partner och ett barn och ständigt kokar inombords – ta dig på allvar och leta efter orden i känslan.
Och börja pröva din inre röst ibland. Du behöver inte göra stora saker – det räcker att du säger till när du inte är nöjd. Det räcker till en början att du markerar din vilja och din önskan. Ofta, inte alls sällan, blir omgivningen både glad och förvånad. Ibland möter du motstånd – det är alltid lite knepigt att leva nära någon som förändras. Men stå på dig, fortsätt trots motståndet från dig själv och andra.
Du behöver dig själv, alltmer ju äldre du blir. Det vet jag som inte är så ung längre, det blir allt viktigare för mig att veta vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag har blivit tydligare, roligare, allvarsammare. Rätt skönt kan jag säga.
/Ingegerd Gavelin blogg Vardag och förundran
❤️ Sanna
