Lotta har haft en dålig dag, ända från morgonen. Krångel vid frukosten, stressad lämning, trassel på jobbet. Chefen var grinig, arbetskompisen vabbade så Lotta blev tvungen att jobba dubbelt, splittrat. Och precis när Lotta rusade från jobbet ringde hennes mamma, sur för att Lotta aldrig ger sig tid att hälsa på mormor på hemmet.
Så när Lotta är på väg till dagis och fritis för att hämta Vera, 3 år, och Albin, 8 är hon inte glad och dessutom försenad. Hon vet att hon måste handla åtminstone mjölk på hemvägen, och hon vet att pappa Tomas jobbar sent ikväll. Upplagt för apkväll.
Vera vill gärna springa runt ett par extra varv innan hon ska gå hem, alltid tålamodsprövande. Sen vill hon inte klä på sig, och flera andra föräldrar hinner både komma och gå innan Lotta fått på henne kläderna. Så Lotta är sen också till Albin, som vill ta med sin kompis hem – det vill inte Lotta så Albin blir besviken. Så mjölken, så promenaden hem, lite syskonbråk och så innanför dörren.
DÅ slänger både Vera och Albin av sig sina sandiga kläder i hallen och rusar in till sitt – Vera vill ha ipaden nu genast och Albin springer in på rummet och smäller igen dörren.
Och Lotta tänker för sig själv: Ska det alltid vara såhär? Kan jag aldrig få ordning på mina ungar? Dom kör med mig! Jag orkar bara inte, jag är sämsta mamman på förskolan och dessutom hälsar jag inte på mormor som är så ensam. Och Tomas bara smiter.
DÅ kan Lotta välja.
Det låter ju förfärligt, det känns inte alls som om hon kan välja! Hon bara vrålar: Kom TILLBAKS!! HÄNG UPP ERA JÄVLA KLÄDER!!! TÄNK ATT NI ALDRIG ALDRIG – hon skriker med gråten i halsen och barnen tittar förvånat på henne. – Men vad är det med dig, mamma? Vera är lite rädd och Albin bara ännu argare.
Jo, hon kan välja om hon har övat lite innan. Hon kan välja att ställa ned mjölkkassen på golvet, sätta sig vid köksbordet en stund och bara andas. Känna efter var hon har axlarna. Känna efter var i kroppen andningen känns. Så kan hon tänka:
– Nu är det tufft. Nu behöver jag vara snäll med mig själv. Nu har det varit för mycket idag. Jag behöver ta hand om mig själv nu – vad kan hjälpa nu? Kanske en stund i soffan med min egen musik? En banan kanske, och till barnen också! Nu bara sitter jag.
Och när hon andats lite lugnt en stund och satt sig i soffan kommer först Vera och sen Albin. Det blir en småpratsstund innan Lotta börjar göra maten. När hon ber barnen, tar dom upp sina kläder från hallgolvet. Hon fortsätter ta det lugnt resten av kvällen – men får ändå in lite tvätt i maskinen och nattar barnen ett i taget, mysiga stunder. Hon ser en serie hon gillar och hon tar ett varmt bad. Och hon somnar gott den kvällen.
Är det såhär enkelt? Nej naturligtvis inte, så enkelt är det sällan. Men det hoppfulla är att Lotta ser att hon kan välja, att hon kan bestämma sig för att vara snäll mot sig själv.
Hon kan hitta sina varningssignaler:
- När hon börjar jämföra sig med andra mammor
- när hon säger ”jag orkar inte!”
- när hon känner stressen dunka i huvudet
– då är det dags att sänka kraven.
Stress behöver inte handla om ont om tid. Det är snarare upplevelsen att inte räcka till och inte ha kontroll som skapar den mesta föräldrastressen. Stress gör ofta att vi automatiskt höjer kraven på oss själva. Men det är möjligt att göra precis tvärtom – sänka kraven när stressen stramar. Lyssna på kroppen och tankarna, ta dem på allvar.
Nyligt berättade en mamma att hennes barn sa till henne att när hon stressar blir barnen stressade. Kloka ord, men inte så kul att höra…
Barn är ofta små visdomslärare – om vi förmår lyssna.
Vilka är dina varningssignaler? Vad gör du när du är snäll mot dig själv?
