26 april 2015

Det goda samtalet, vi har mycket att lära av barnen...blogg det är på fritids det händer.

image

Det goda samtalet

För högt antal elever i barngruppen, låg andel utbildad personal och lokaler som inte är anpassade för verksamheten. En vardag för många som arbetar på våra fritidshem runt om i landet.
En av konsekvenserna av detta som gör mig orolig, och som det inte allt för ofta sätts ord på, är vad som händer med samtalen.
Tiden till de där riktiga samtalen ni vet?
Fritids är ju en av de arenor där de verkligen frodas.
Får leva ut och ta plats.
Med stora elevgrupper minskar tiden till just detta.
Blir obefintlig.
För vet ni,
Fritidshemmen är det goda samtalet.
Jag vill inte att mina elever ska lära sig det vi vuxna kan rakt av.
Jag vill inte att barnen ska kopiera våra normer och värderingar utan att ha förstått dem, ifrågasatt dem, valt bort, lagt till, utformat, gjort dem till sina.
Jag vill att de ska hitta nyfikenheten, redskapen och styrkan till att våga fråga. Undra. Ifrågasätta. Våga ta tid till eftertanke. Våga hitta en väg. Vad är rimligt? Vad är galet? Vad är viktigt? Vad är medmänskligt? Var står jag?
På fritidshemmet har vi dagligen stora viktiga diskussioner.
Kring tankar som föds under lektionstid, men som kanske inte hinns med. Kring saker de sett på bussen. Hört vid middagsbordet. Funderat över innan de somnat kvällen innan. Läst någonstans. Sett på ett program. Vi utmanar tillsammans mönster och roller. Vi öppnar en mängd verktygslådor och erbjuder eleverna att prova på. Byta. Pröva igen. Göra val. Hitta vägar. Empatiska, solidariska, nyfikna, kloka.
Det finns tusen och åter tusen exempel jag skulle kunna återge. Jag och eleverna lät slumpen avgöra och tryckte på rec på Ipaden under ett mellis i förra veckan.
Jag och tre elever (vem som säger vad vad har de medverkande eleverna valt att vi inte ska skriva. För ”det är själva samtalet som är viktigt. Inte vem.”)
– Jag undrar en grej.
– Vaddå?
– Hon eller han som var med i Melodifestivalen, är det en hon eller en han?
– Menar du Conchita Wurst?
– Ja, just hon! Eller han.
– Jag vet! Det är en han som vill vara en hon!
– Men han har ju skägg. Rakar man inte bort det om man vill vara tjej?
– Jo…kanske.
– Är ni säkra på att det inte är en hon?
– Man kan ju operera sig till tjej eller kille också.
– Har han gjort det?
– Jag vet faktiskt inte. Känns det viktigt att veta tycker du?
– Hmm. Ja. Jag blir nyfiken. Om han har opererat sig är ju skägget lite dumt att ha kvar…
– Fast han kanske vill vara en pojkflicka. En hen?
– Kanske. Kan man vara det?
– Ja, kan en vara det? Vad tycker du?
– Nej…eller vänta. Jag måste tänka. Äh, ja! Varför inte egentligen? Det är ju lite ovanligt.
– Fast coolt.
– Ja, jag skulle gärna vilja vara en männsikorobot. Eller ett tigerbarn. Hälften barn och hälften tiger…Och då hade ju jag velat att alla jag tycker om nu fortfarande tyckte lika mycket om mig då.
– Tänker du att alla du gillar skulle tycka mindre om dig om du var lite tiger också?
– Jag skulle nog vara rädd för det. Att dom skulle tycka att jag var konstig. Och mamma, hon är ju allergisk mot pälsdjur.
– Jag skulle fortfarande gilla dig, kompis! Kanske mer.
– Haha! Tack! Fast mer…Varför då?
– För att då skulle du vara precis som du önskade fast ännu gladare. Ja eftersom du fick vara på riktigt, mer…hel…mer DU. Ja, och då skulle det liksom bli mer bra känslor att gilla.
– Aha, jag förstår. Bra!
– Jag vet! Så känner kanske Conchita också? Jag är precis som jag vill. Lite skägg, lite klänning, inget konstigt med det liksom.
– Nä, jag gillar ju kjolar fast jag e kille. Och du har nagellack ibland.
– Precis.
– Jag vill inte ha kjol. Och inte skägg heller…men det känns bra på nåt vis att dom som vill ha det kan få ha det. Och ha det utan att behöva vara en han eller hon eller hen om personen inte vill.
– Tycker jag med. Får fler vara som dom vill skulle nog fler hoppa och studsa mer när dom gick. Och leka. Fast dom var vuxna.
– Skulle vara mycket roligare då tror jag.
– Det låter som om vi har satt ord på något viktigt här?
– Ja!!
– Liksom…Bara alla mår bra så är det bra. Att ha namn och förklaringar på allting blir inte så viktigt då.
– Då liksom säger man Tjena Conchita! Du ser glad ut idag! Inte ba, va är du tjej eller vaddå?
En av eleverna ovan i ett samtal med förälder vid hämtning några dagar senare.
(Och det är mer än okej att jag bloggar deras samtal).
– Du, hur gör vi med ditt kalas? Hela klassen blir för trångt. Ska vi bara bjuda alla tjejerna?
– Jaha du. Ett snippkalas tänkte du. Jag tänkte ha ett kompiskalas.
– Ehhh..hur menar du nu?
– Ja, vuxna tänker ju ofta lite snett, det är okej. Jag ska förklara. Jag tänkte mer att jag väljer vänner efter hur dom är, inte vad dom har innanför byxorna. Så tänkte jag.
– Jaha…ja, jamen såklart ja.
– Ja. Så vi bjuder alla eller ingen. Vi kan vara utomhus. I en park eller nåt. Spela fotboll. Leka, grilla. Eller bowla. Blir det inget kalas, då förstår dom. Inga problem. Det där fixar vi mamma.
På så många plan har vi mer att lära oss av barnen än dom av oss. Det är viktigt att se att lärandet sker åt båda hållen. Vi lär oss av varandra. Hela tiden. Om vi bara lyssnar. Det här lilla uppdraget skolan och fritidshemmet har med att hjälpa till att forma morgondagens finfina samhällsmedborgare ni vet? Låt oss fortsätta med det. Låt de goda samtalen få ta tid.