De senaste veckorna har en del föräldrar tagit kontakt med mig. De har haft frågor och funderingar. Jag är ingen expert på något sätt, men jag svarar från mitt hjärta så gott jag kan.
Det som jag måste få skriva av mig lite kring är de barn jag fått höra om som i åldrarna 11-16 år fått diagnosen ”utmattning”. Dvs barn som blivit utbrända. Jag känner igen mig så mycket i deras historier. Tröttheten, håglösheten, yrsel, minnesluckor, skakigt och ledsen. Jag blir rörd bara jag skriver dessa rader.
Någon säger, vad är det med våra ungar?
Jag kontrar, vad är det med oss vuxna?
Jag kontrar, vad är det med oss vuxna?
Hur mår vi?
Träffade elever i veckan som beskrev pressen, att lyckas, nå sina drömmar, betygen, framtiden, belöningarna hemifrån. Hmm…låter ju fantastiskt…men om man inte orkar längre?
Har vi haft tiden och modet som vuxna att stanna upp och fundera en minut på vad det är vi jagar? Och vad det är vi vill att våra barn ska jaga? Kan det vara så att just nu så är det svårare att sia om tiden som komma skall, jämför hur det var för min farfar? Han hade nog en liten aning om hur det skulle kunna se ut för min pappa, jobb, samhällsbild, man skulle ingen stans direkt, vårt land…
Är det så att i vår egna ängslan som vuxna, vår egen otrygghet blir mer måna om att det ska gå bra för våra barn. Är det så att vår egen stress förs ner till våra barn? Och så är jakten igång?
Vi blir så rädda att vi till och med tittar ner på de stackarna som tittar upp. De som kämpar varje dag för att verkligen överleva. Är vi på väg att gå vilse?
Vi blir så rädda att vi till och med tittar ner på de stackarna som tittar upp. De som kämpar varje dag för att verkligen överleva. Är vi på väg att gå vilse?
Det är som om vi just nu på ett sätt tror vi är odödliga, men å andra sidan, helt tvärtom, en tro att vi ska dö NU!
På ett sätt tror vi att kroppen både psykiskt och fysiskt ska tåla hur mycket som helst. Vi kör på. Vi är odödliga. Men kanske är det så att all denna stress handlar om att vi tror vi ska dö NU?
Vi kämpar för en överlevnad som inte är sann. Många av oss har tak överhuvudet, de flesta jag pratar om behöver inte sitta utanför ICA med en burk, men ändå verkar vi slita som om vi var på ruinens brant.
Självklart handlar det inte bara om ekonomi. Jag tror det handlar lika mycket om självkänsla, behovet av bekräftelse, att få vara någon. Många ungdomar hamnar helt utanför samhället tidigt. Känner sig inte delaktiga. Känner sig inte behövda. Vi kallar det ex ungdomsarbetslöshet, men det handlar ju om så mycket annat.
Vi kämpar för en överlevnad som inte är sann. Många av oss har tak överhuvudet, de flesta jag pratar om behöver inte sitta utanför ICA med en burk, men ändå verkar vi slita som om vi var på ruinens brant.
Självklart handlar det inte bara om ekonomi. Jag tror det handlar lika mycket om självkänsla, behovet av bekräftelse, att få vara någon. Många ungdomar hamnar helt utanför samhället tidigt. Känner sig inte delaktiga. Känner sig inte behövda. Vi kallar det ex ungdomsarbetslöshet, men det handlar ju om så mycket annat.
I veckan hörde jag hur två ungdomar själva valt att ställa sina datorer i sina garderober. De skulle inte ta fram de på en månad. De kände att de orkade inte med att hela tiden vara på.
Jag tror inte att det är för intet att meditation, yoga, retreats, mindfullness, go slow, ökar. Vi människor har nog alltid försökt balansera oss fram.
En del kan vi kanske inte påverka, men mycket är möjligt. Jag tänker idag på olika beslutsfattare när det kommer till våra barn och unga. Har vi satt oss ner och funderat just över detta. Vår hälsa. Vi talar om hållbar utveckling. Hmm…hur tänker vi där? Vår jakt verkar ju fortsätta, vi talar i skolan om betyg ner i 4:an!!?? Varför? Jag menar egentligen…varför?
Jag har erfarit utbrändhet. Och jag får varje dag jobba med mina sviter. Jag är glad att jag fick chansen att gå igenom det för jag insåg att jag behövde möta mig själv på så många nya vis. Jag kan idag känna signalerna på ett tydligare sätt. Just nu i mitt liv har det varit mycket förändringar både på det privata och jobb planet. Vi ska flytta, barn ska börja ny skola, jobb…ni vet.
I går skrev jag ner ett antal ord på ett papper åt mig själv. Jag skulle vilja be dig läsa och sjunka in en smula i dessa ord. Vad händer i dig när du läser dom? Hade jag läst de för 10 år sedan hade jag fattat NOLL! Vaddå!!?? Hade jag läst de för 6 år sedan hade jag nog börjat gråta. Igår när jag läste de kände jag saknad. Och omedelbart en tanke om vad jag behöver just nu. Och sätt för att just tillgodose dom, mina behov.
Jag önskar er en fin vecka mina läsarvänner, ta hand om er. Jag menar även du 16 åring som läser detta, du 42 åring, 79 åring. Det är lugnt. Så lugnt. Bakom allt. Alla dessa ridåer vi bygger upp. Det är lugnt.
Här kommer mina små ord:
Ro
Vila
Andas
Stillhet
Tystnad
Kram/Micke
Kram/Micke
❤️ Sanna
