Oro hindrar oss från att vara närvarande i det nuvarande

Har du funderat på hur mycket oro du lagt energi på i livet hittills?

Jag har gjort det och blir lite skrämd när jag tänker på det. All denna oro över det minsta och det största, från hur ska jag uppfattas om jag ser ut si eller så, om jag säger ditten eller datten, till hur ska det gå för världen om mänskligheten ska fortsätta som vi gör?

Det jag kan konstatera är att de små orosmomentet, de jag faktiskt lagt mest energi på, sällan inträffat. Om jag skulle ge mig på en gissning, så kanske 2%. Resten blev alltså inget. Och blev det så blev det i alla fall inte som jag trodde att det skulle bli.

Sen kan man ju också ifrågasätta oron i det större perspektivet, den som jag många gånger inte kan göra något åt: andra människors beteenden. Hur klokt är det att lägga energi där? Ja, du förstår säkert – lönlöst.

Oro är något som upptar en större del av vår energi än vi nog vill erkänna, eller vad säger du? Oro är en onödig energislukare i våra liv. Den tar vår uppmärksamhet från verkligheten, nuet. För när våra tankar är i oro, framtid, kan de inte vara närvarande i det nuvarande.

Behövs oro?

Efter att ha tänkt en del på det, har jag kommit fram till: Näää, den behövs inte.

Den tar massor av energi.
Den tar oss bort från där livet faktiskt levs – nu.
Den förhindrar inte det som komma skall i alla fall.
Den begränsar oss genom att inte våga.
Den håller oss kvar i det bekväma.

Oro kan på dessa vis hålla oss kvar i tristess och misär, eftersom vi inte vågar gå utanför det invanda och tråkiga. Den håller oss kvar i ett ointressant liv.

Oro är en av våra värsta fiender. Här finns inget konstruktivt, bara destruktivt.

Oro är en känsla som kommer av våra tankar. Släpp dessa tankar, eftersom de ändå inte är verklighet. Det är tankar om framtiden, som vi ändå inte vet något om, så varför bry sig.

Varför bry sig så om det som sannolikt ändå inte kommer att hända, och som troligen är mitt största hinder till att våga leva fullt ut till den jag är menad att vara

/skrivet av Olle Hedberg via Mittpunkt.se