Förhör inte barnen, lyssna på dem, Ylva Mårtens, SVD, Hur gör man för att tala med barn?

Förhör inte barnen – lyssna på dem

Hur gör man för att få bra samtal med sina barn? Eller när de bara svarar ”vet inte”? ”Kanske testar de bara: är du intresserad eller frågar du bara för att du ska?”, säger Ylva Mårtens, som i sitt yrke som radioproducent utvecklat konsten att tala med barn.

”Om man visar intresse för vad barn gör så kommer de igång så småningom. Att prata behöver ju inte betyda att prata om sitt innersta,” säger Ylva Mårtens. 

Hur gör man för att tala med barn? För att få dem att sätta ord på vad de tänker, berätta vad som hänt, vad de är rädda för eller glada över? Ylva Mårtens har i sitt yrke som radioproducent utvecklat konsten att tala med och intervjua barn. I boken ”Vad säger barnen?” (Atlas) sammanfattar hon sina erfarenheter, men också andras. Den vänder sig främst till dem som möter barn i sitt arbete, men hon hoppas att alla som är intresserade av barn och barndom kan ha glädje av den – inte minst föräldrar.
– Framför allt handlar verkliga samtal om en sak: tid. Visa att du faktiskt är intresserad av vad barnet berättar, signalera i ord och handling att du har tid att höra svaret.
Många föräldrar känner igen sig i det där, försöken vid middagsbordet eller på hemväg från förskola och fritids att få igång ett samtal. ”Hur var det i dag då? Vad fick ni för mat? Vad har du för läxor?” Inte sällan blir det mer av ett förhör än ett samtal – ofta besvarat av axelryckningar och ”vet inte”.

I boken citerar Ylva Mårtens en av sina studenter på Stockholms dramatiska högskola. Hur intervjun/samtalet inte kommer igång förrän hon struntar i den och bara följer barnet, leker på barnets villkor, en lång stund. Då först när de har en verklig kontakt, kan intervjuaren ställa sina frågor och få svar.
– Om man visar intresse för vad barn gör så kommer de så småningom. Att finnas, lyssna. ”Berätta” är också ett bra ord när det gäller alla åldrar. Att prata behöver ju inte heller betyda att prata om sitt innersta.
Du skriver också om konsten att lyssna?
– Ja, det har betydelse hur man sitter och står. Ibland är det bra att inte ha ögonkontakt hela tiden, att barnet får vara ifred med sina tankar, att inte bli ut-stirrad. En del tycker det är bra att prata då man sitter i bilen – båda ser på något annat. Laga mat ihop kan också fungera eller latt äsa något tillsammans. Det viktiga är att inte ge känslan av domstol eller förhör, särskilt om det är jobbiga grejer som hänt och som man måste tala om.


Ylva Mårtens erfarenhet är att det inte handlar om att ställa rätt frågor, utan om kontakt och engagemang. Och om förhållningssätt, respekt.
– Ett barn som säger ”vet inte” och rycker på axlarna kanske bara testar dig: är du verkligen intresserad eller frågar du bara för att du ska, samtidigt som du plockar med maten, disken, tvätten? Om ett barn som jag känner säger ”vet inte” när jag frågar, då försöker visa jag att jag har gott om tid på mig att lyssna. När jag intervjuar brukar jag se till att jag inte har bråttom.
Men självklart kan det också handla om att barnet faktiskt inte vill berätta just nu eller för just dig eller just det. Föräldrar behöver inte veta allt, tycker Ylva Mårtens.
– Det handlar ju om relationen, barn måste också söka sin självständighet, få vara ifred. De har rätt till privatliv. Att lyssna aktivt betyder också att höra när de vill vara i fred. Vuxna har ofta ett extremt kontrollbehov. Konsten är att lyssna utan att ha en egen agenda. De stora samtalen kan man inte få på beställning.
Ofta, menar hon, behöver vi hjälp att fundera över hur vi beter oss mot barn. Inte sällan talar vi om dem i tredje person eller skrattar då barn berättar utförligt om något de gjort och vi tycker att de är lillgamla om de uttrycker sig väl.
– Vem orkar berätta då, om människor skrattar åt det man berättar.

I boken citerar Ylva Mårtens Ellen Keys ord, de om att ”själv varda som ett barn”. Det är kärnan i hur hon själv vill bemöta barn: som journalist, som människa, mamma och numer även mormor. För henne betyder det helt enkelt att som vuxen försöka förstå vad det innebär att vara barn. Eller som Ellen Key skriver – att man visar barnet ”samma försynthet, finkänslighet och förtroende som en vuxen”. Och att möta barnet ”inte med list och våld utan med dess eget allvar och dess egen ärlighet”.
– Jag märkte när mina egna barn var små att jag ibland inte varit tillräcklig lyssnande. Då bestämde jag mig för att under en period koncentrera mig på det barn. Säg tre veckor då jag försökte vara hemma mer, lyssna mer, göra mer saker på helgerna tillsammans. Det handlade inte om mer frågor eller samtal under de veckorna utan bara om mer fokus.

Då – när kontakten var återupprättad – gick det också att börja prata, sätta ord på det som var fel eller skavde. Det var Ylva Mårtens erfarenhet som förälder som fick henne att starta radioprogrammet ”Barnen”. Insikten hon fick under döttrarnas uppväxt – att man i media sällan hör barn men att de kan ha så otroligt mycket intressant att berätta. Att lyssna på barnens egna berättelser kan ge mycket mer än bara vuxna experter. I ”Barnen” skildrades samhället genom barns egna ord om sitt liv och sina erfarenheter.
Sin förmåga att just få barn att berätta är vad Ylva Mårtens genom åren blivit mest uppmärksammad för. Vi möts på Radiohuset, i det arbetsrum hon snart ska lämna för att gå i pension efter 44 år på Sveriges Radio. Men att möta ett barn som journalist eller som förälder är väl ändå två helt olika saker?
– Ja, det är naturligtvis en väldigt stor skillnad. Föräldrar känner ju hoppeligen sina barn. Som journalist känner vi sällan våra intervjupersoner.

Även om det i själva kännandet också ligger en risk, tror Ylva Mårtens. Vi tror att vi vet vad våra barn tänker och tycker – men det gör vi kanske inte alls i själva verket.
– En annan skillnad är förstås också att som journalist möter du intervjupersonen vid ett givet tillfälle. Som förälder gäller det att inte kräva samtal bara när vi själva har en stund över.
Kontakt och engagemang, inte ha en agenda, tid och intresse. Hur ska man kunna leva upp till det medan man fixar med middagen, oroar sig över räkningarna, de åldrade föräldrarna, tvätthögen, disken, jobbet och tar hand om lillasyster som just ramlat?
Kanske första steget är Ylva Mårtens 3-veckorsmetod? Hon skrattar, vill själv tona ned den, den är inte så vetenskaplig. Men att samla sig själv, och att så långt det är möjligt prioritera att vara med barnet/tonåringen – särskilt om man tappat bort varandra i en stressig vardag – det är ofta en förutsättning för verkliga samtal, är hennes erfarenhet.
Och att inte ha en agenda, det skriver hon också om i sin bok. Att tvärtom försöka förstå vad som fångar barnens intresse utan att komma med förmaningar och pekpinnar. Vad är det som är så spännande exempelvis med dataspel, vad hör de i den där musiken?
– Många barn är ovana vid att vuxna verkligen intresserar sig för vad de tänker eller varför de gör något. Men med mindre barn kan det handla om att leka med barnet på barnets villkor för att samtalet ska komma igång. Eller att bara vara i samma rum utan att tränga sig på.

I boken berättar hon om en skolsköterskas erfarenhet: att det finns olika sorters barn, sitta-mitt –mot-barn, sitta-bredvid-barn och gå-ut-och-gå-med-barn.

Kanske, tror hon, ska man som vuxen ställa sig själv frågan: handlar det om kontroll när jag frågar hur skoldagen varit, eller är jag genuint intresserad?
– Generellt tror jag att vi för mycket tror att barn är ett främmande folk. Det är klart att de tänker lite annorlunda. Men föräldrar har ändå de bästa förutsättningarna att få igång ett samtal – eftersom de lever med barnen. Det är inte säkert man får svar på en gång. De kanske börjar berätta här – Ylva Mårtens ritar en vid båge i luften – och så småningom landar här. Man måste ha tålamod och tid.

(Info från SVD och Google)