Veckans Peptalk – Bruce Springsteen

VECKANS PEPTALK – BRUCE SPRINGSTEEN

Det finns en fascinerande historia om Bruce Springsteen som har följt med mig i över 20 år.

Det sägs att Bruce en gång satt i en bar och mötte ett fan, som berättade att han älskade Springsteen och hade alla hans skivor hemma. Det slutade med att Bruce följde med hem till honom. De satt sen och lyssnade till musik och pratade halva natten. För den där killen var det en dröm som besannades.

På grund av den berättelsen köpte en vän till mig alltid två exemplar av varje Springsteen-skiva. En var för att lyssna på. Den andra låg kvar i konvolutet, orörd i sin plastficka, ifall det otroliga skedde; att även han skulle få besök av Bruce. Då – och bara då – skulle han ta fram de oanvända exemplaren.

Min kompis hade ingen rolig uppväxt. Bruce fick därför en betydelse som få kunde förstå, eller ens försöka sätta sig in i. Texterna fungerade både som tröst, hopp och flyktmedel. De dubbla plattorna stod för något mer än bara en osannolik önskan. De påminde honom om att fortsätta tro på en bättre framtid. Om att inte ge upp på livet. Det är precis sådant som Springsteens låtar ofta ger uttryck för.

Bruce kom aldrig och hälsade på. Vi kunde sitta i timmar och lyssna till ‘Jungleland’, ‘Badlands’ och ‘New York City Serenade’. De orörda exemplaren stod prydligt kvar i hyllan, lite grand vid sidan av.

Vissa tycker kanske att det här är en sorglig historia, och visst, men för mig är den framför allt vacker. Jag såg de där dubletterna som ett hälsotecken. De betydde något för honom. Allt behöver inte besannas, eller levas. Saker kan fylla en funktion ändå, ge tillvaron mening. Det är nog värre om man aldrig tillåter sig att känna för något alls. Har du dina drömmar kvar? Är det även dags att odla nya?

❤️ Sanna