Psykologen Agneta Sandström har i magnetröntgenbilder visat att utbrända människor får mätbara skador i hjärnan. Hon medverkar också i reportaget
Debatt. Sjukskrivningstalen ökar, välfärdssamhället knakar och hemma ligger de moderna arbetarna och gnisslar i sina bettskenor om natten. Hur hamnade vi här?
Hur kunde detta folk av mjölkdrickande framåtblickare gå under av stress och nedstämdhet. Ska vi skylla på lathet, bristande moral, glödlampan eller gluten?
Själv lutar jag åt att vi alla är vilseförda.
Ingenstans i världen arbetar så stor del av befolkningen som här. Vilket är bra. Jämlikheten mellan kvinnor och män är helt beroende av att kvinnor tjänar egna pengar, helst lika mycket som män. Det moderna projektet bygger på att vi alla bidrar, till familjekassan, till välfärden. Hur har det gått?
Ja, inget vidare skulle jag säga. Kvinnor står fortfarande för det mesta av ansvaret över barn och hem, och kvinnor är också den grupp som är mest sjukskrivna.
När New public management svepte över organisationerna som en frälsares andedräkt omfamnade vi detta sätt att se på oss själva och våra organisationer och införde detta även i våra familjeliv. Plötsligt skulle även familjelivet präglas av effektivitet, bättre styrning, mer värde, målstyrning osv.
Vi gör scheman, handlar vår potatis och våra mjölklitrar genom användarvänliga appar, städar på torsdagar, försöker effektivisera städningen och hinna med lite sex med lagoma intervall. Varenda liten skitunge som spelar fotboll eller innebandy vet att prata om målsättningar och meningsfull fritid.
Vi vill att våra liv ska vara fyllda med meningsfulla sysselsättningar, ett meningsfullt arbete där vi alla gör vårt yttersta. Det är väl bra.
En normal dag för en svensk småbarnsfamilj är fylld av aktiviteter från klockan sex på morgonen till klockan elva på kvällen. Skjutsning hit och dit, skola och arbete, skjutsning igen, handla äta, ägna sig åt meningsfull fritid, titta på TV, kolla in appar och delta i det internetbaserade nätverkandet.
För 20 år sedan tittade vi på TV om aftonen, idag tittar vi på TV samtidigt som vi läser nyheter eller spelar Wordfeud på telefonen. Ett telefonsamtal med gamla mamma rivs av samtidigt som vi kollar in facebook på läsplattan.
Våra hjärnor klarar inte detta liv. Vi sover för lite, latar oss för lite och struntar i att det går åt pipsvängen för att vi är konkurrensutsatta av grannen som verkar klara det här bättre.
Innan stearinljuset och glödlampan sov vi när det var mörkt. Och det kunde bli många timmar. Att sova 5 timmar/natt är för lite. Punkt.
Det finns föreställningar att folk förr var starka och robusta och inte gnällde för småsaker. Och om vi ser på bönderna så arbetade man väldigt intensivt i perioder, under sådd, höstskörd, slakt, och så vidare. Men tiden däremellan så satt man mest och lagade räfsor, skvallrade och sov och sov och sov.
Jägare-samlare, som fortfarande har världsrekord i antalet år i människans historia, jagade en antilop tillsammans i flera dagar, tog reda på det döda djuret, samlade nötter och frukter i cirka två timmar om dagen, däremellan skvallrade man och sov och sov och sov.
Detta är våra hjärnor gjorda för, några timmars ansträngning, sedan återhämtning, vila, socialisering.
När man lekte gjorde man det för att det var roligt och för att det knöt samman gruppen, inte för ökad effektivitet eller mervärde även om detta säkert också var resultatet i viss mening.
Allt var inte bättre förr, nästan ingenting faktiskt, men glödlampan har gjort att vi överutnyttjar vår kapacitet att hålla hos alerta och vakna.
Inför en daglig latoxe-stund. Min pappa (som är same) brukar med stor glädje ägna sig åt något som han kallar ”att lappstirra”.
En stund av ingen aktivitet alls, en stund av mindlessness. Börja med det, schemalägg det gärna.
