Svarar du också nej på frågor som ditt barn inte har ställt?
”Titta vilken fin bil, pappa!” Den lilla pojken skuttade fram till leksakshyllan i mataffären. Pappan kastade en snabb blick i hans riktning och sa: ”Men en sådan har du redan hemma!” Jag såg hur pojken sjönk ihop en aning innan han gick efter sin pappa till nästa hyllrad.
Har ni tänkt på hur ofta föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ställt?
– Det regnar inte idag!
– Nej, fast det är ändå bäst att du tar gummistövlar.
– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, men vi skall äta middag om en stund så det blir ingen glass nu.
Jag gissar att föräldern vill mota Olle i grind. Lika bra att vara tydlig från början med vad som gäller så man kan undvika onödigt tjat, eller hur?
Även om jag förstår tanken tror jag inte att det är riktigt så det funkar. Tvärtom faktiskt. Jag tror att föräldern, genom sin ambition att vara tydlig och undvika konflikt, i själva verket bidrar till just det. För vad känner barnet som med glädje och entusiasm pekar på den fina bilen och får höra ”men en sådan har du redan hemma”? Kanske ungefär detsamma som du känner om du säger: ”Vad fin du är!” till din partner och får till svar: ”Ja, men jag tänker inte ha sex med dig ikväll”. Irritation? Ilska? Besvikelse? (För helt ärligt, inte är din första känsla tacksamhet över att ha en partner som är så ärlig och tydlig?) Förmodligen skvallrar känslorna om tankar som låter ungefär så här:
”Min partner förstår mig inte, försöker inte ens förstå mig!”
eller
”Min partner är så negativt inställd till mig att hen säger nej innan jag ens har ställt en fråga.”
En sak tror jag mig veta säkert. Sådana här tankar om en annan människa bidrar inte positivt till relationen. De skapar ingen gemenskap. Ingen lust att samarbeta. De skapar motstånd och uppror. Eller misstro och uppgivenhet. (Det är förstås inget bevis att jag såg den femåriga pojken tre hyllor längre bort i mataffären, sitta på golvet och gråta och ropa ”jag hatar dig!” till sin pappa. Men ändå…)
Att mota Olle i grind, att försöka förebygga tjafs och konflikter tycker jag är en alldeles utmärkt tanke! En tanke som inte förverkligas genom att svara nekande på frågor som barnet inte ens ställt. Det som däremot hjälper är kontakt. Alltid kontakt! Det är naturligt för barn (och vuxna!) att samarbeta med människor som de upplever känslomässig kontakt och gemenskap med. Så om ditt barn säger: ”Titta vilken fin bil!”, ta dig tid till kontakt! ”Ja, kolla vilken fin! Den har till och med guldfärgade fälgar. Det är en likadan som du har hemma, va?”
– Det regnar inte idag!
– Nä, det gör det inte! Jag tror att du har längtat massor efter att vara ute och leka i solen?
– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, kolla! Det ser verkligen mumsiga ut!
Kanske föds det så småningom en fråga ur samtalet. Kanske ber barnet om en likadan bil som han redan har. Kanske är du inte villig att köpa en sådan och självklart skall du då inte heller göra det! Min gissning är att ditt nej i detta fall landar så mycket lättare i barnet. För ni har kontakt. Det suger att du inte vill köpa en leksaksbil till honom, men du har i alla fall ägnat den tanke och intresse. Du sa inte nej utan att bry dig/Petra Krantz Lindgren
❤️ Sanna
