Det sägs att själv är bästa dräng. Jag tror inte på det. Däremot verkar själv vara den bästa slavdrivaren. Eller den värsta. När det kommer till att ställa krav och piska på så är man själv oftast svårslagen.
Jag har skrivit och pratat mycket om vila under det senaste halvåret. Om allt kreativt som händer när man lägger åt sidan, släpper taget och slutar försöka. Om så bara för en stund. Min upptäckt är att det finns en hemlighet i vilan – en välsignelse – som gör att den uppgift man tar paus ifrån på något sätt börjar lösa sig själv. Jag går så långt att jag på fullt allvar hävdar att det bor ett skapelseunder i vilan. En kraft man inte kan komma åt genom att ligga i.
Det som också klarnat är att det svåraste tycks vara att ge sig själv tillåtelsen att vila. Man uppmanar andra men glömmer sig själv. Och så har jag börjat tänka att det kanske finns en poäng med det? Att vila är något man med fördel ska ge bort. Det känns bättre om någon annan säger att man kan unna sig något, än att man skall meddela detta till sig själv. Och då tänker jag framför allt i relation till de människor man lever med dagligdags. Att den andre ibland säger "släpp det", "det är ingen brådska" eller "jag gör det åt dig" kan i trängda lägen kännas lyxigare än ett restaurangbesök.
När någon av de människor man har runt sig suckar tungt över att förpliktelser har hopat sig så kan man ju antingen skjuta till en skuldra eller bara påminna den andre om att det inte är hela världen om huset förblir ostädat några dagar till, att det man hade planerat kan skjutas på obestämd framtid. Det kommer en sommar till. Och ett år till också, för den delen. I ett längre perspektiv är ett ynka ett år en försvinnande kort tid.
Möjligen gömmer den här vardagstanken en liten dyrk till all kärlek. Konsten att älska och att bli älskad är i hög grad en fråga om att inte hålla varandra för hårt. Att älska är att skapa rymd och punktera onödiga krav för den andre. Att lätta bördor. För många år sedan skrev min norske kollega Per Arne Dahl en bok om kärlek. Han dedicerade det exemplar som han sände till vårt hus med orden: Med goda önskningar om en kärlek som sätter den andre fri och gör den enskilde stor.
Jag försöker bevara de orden. Försöker komma ihåg att kärlek är den dagliga kampen för den andres utrymme. Vill man kärleken väl ska man slösa med frihet och kravlöshet. Kräver man så kväver man.
Så istället för en blomma, varför inte ge bort lite vila? Att punktera ett krav, att skära ut en tyst timme åt den man håller av, att överraska med några dagar utan några förpliktelser alls, kan vara det mest verksamma sättet att säga "jag älskar dig".
/Tomas Sjödin via GP
❤️ Sanna
