Ur artikeln:
Om ditt barn skriker åt dig, säg så lugnt du kan att du inte tänker svara/hjälpa till/ge respons förens barnet talar till dig i en bra ton.
Ignorera helt enkelt all kommunikation som sker över ett normalt röstläge
Släpp alla "onödiga" regler och välj noggrant vilka som måste följas - såsom man får aldrig slåss, aldrig vara medvetet elak och aldrig göra sådant som är direkt farligt.
Många barn är frustrerade för att de får för lite utrymme att växa/utvecklas/ta ansvar för. Ge barnet uppgifter som får barnet att känna sig stor och till hjälp för dig snarare än måsten för att barnet ska lära sig något av det.
Ge barnet också mer makt över sitt eget liv såsom klädval, kompisval, akktiviteter.
Kanske en dag i veckan då barnet kan bestämma vad ni ska äta, då är barnet säkert mer villig att hjälpa till att laga den.
Barn lär sig av sina föräldrar. Ditt barn kan ha "ärvt" sitt beteende från dig, både rent genetiskt och genom att ta efter ditt beteende. Sedan är det givet att ett barn som lever i en miljö där vuxna skriker åt barnet eller åt varandra också kommer skrika, samma regler måste gälla för er som för barnet (inom rimlighetens grad), för att ge respekt och kärlek måste man först erhålla den vilkorslöst.
Ovillkorlig kärlek och vänskap (visa att man alltid tycker om barnet även om man inte gillar deras beteende). Respekt (lyssna på dem, låta dem prata till punkt). Prata med dem på deras nivå, möta varandra i samtalet.
Konsekvens och tydliga regler.
Uppmärksamheten främst på det som är bra, på de positiva sidorna och mycket beröm och ibland belöningar även för små händelser.
