Ett kalt träd utan löv, en ensam gatlykta och ett rött paraply syns på framsidan till Maggan Hägglunds "tröstebok", för det är som en sådan hon betraktar den. Med korta texter, bilder och citat från bland annat kända författare vill hon nå dem som är deprimerade, nedstämda eller bara har tappat kontakten med livsglädjen.
– Jag var själv inne i mörkret i perioder under många år. Då orkade jag inte läsa långa, komplicerade texter. Därför valde jag nu att skriva en bok som jag själv skulle ha velat läsa när jag mådde så där dåligt, säger Maggan Hägglund.
Titeln "Det kommer att gå över" rymmer ett positivt budskap till andra som befinner sig i samma situation. För den som känner sig insvept i ett gråsvart töcken och kan behöva ett paraply för att skydda sig mot det mentala gråtregnet, som Maggan uttrycker det.
Hon har arbetat som journalist i nästan hela sitt yrkesliv. Under senare år främst för tidningar som M-magasin, Tara, Topphälsa och Amelia . Hon har också skrivit flera böcker, bland dem bestsellern "Drunkna inte i dina känslor" som handlar om högkänslighet och hur det är att vara både stark och skör.
Redan i de sena tonåren började Maggan plågas av återkommande och djupa depressioner. I över tjugo år var sedan hennes liv förmörkat, säger hon. Hon kände en enorm trötthet, upplevde en pressande tyngd och bar på en känsla av att vara isolerad från alla människor runtomkring henne.
– När jag befann mig i mina värsta depressionsperioder trodde jag att jag var en sådan "där person" som aldrig kunde blir kvitt min djupa nedstämdhet, att depressionen var en del av min personlighet. Först långt senare när jag gick i terapi insåg jag att det fanns en lösning på mina problem.
När jämnåriga vänner skaffadepartner och familj valde Maggan att leva ensam. Hon säger att hon ju knappt kunde ta hand om sig själv även om hon alltid klarade av att sköta sina journalistjobb.
– Arbetet blev en livlina för mig. Jag brukade säga att det var minst ett halvtidsjobb att vara deprimerad. Som att det kan ta en evighet att ta sig upp ur sängen på morgonen då man inte vill gå upp över huvud taget. Jag arbetade men orkade inget mer.
På jobbet och bland vännerna visste flera om att Maggan var deprimerad, men få talade öppet om det. Hon tror att de inte visste vad de skulle säga och hur de skulle bemöta henne. Även föräldrarna stod handfallna inför sin dotters mörker. "Du kan väl inte ha några problem", sa hennes pappa i all välmening.
– Ibland tänkte jag hur det skulle ha varit om jag brutit benet. Då hade det ju synts utanpå att allt inte var som det skulle. Jag var inte jätteledsen, inte ens ledsen. Men alla känslor var avskalade och huvudet tycktes fullt av sirap. Hela mitt inre var på något sätt genomfruset, berättar Maggan.
Så en dag sökte hon hjälp hos en terapeut. Under alla år som hon mått dåligt hade hon sagt till sig själv att om problemen inte var borta när hon fyllde fyrtio år var självmord det enda som återstod.
– Det var nog något jag inte menade på allvar. Men när jag träffade terapeuten och berättade om mina tankar satt hon bara lugnt kvar i sin stol och lyssnade. Om jag antytt något åt det här hållet till vänner och kolleger hade de bara blivit förskräckta om inte haft en aning vad de skulle säga eller göra.
Maggan Hägglund berättar att hon under många år och med flera olika psykologer gick i vanlig så kallade psykodynamisk "pratterapi" där hon och terapeuten försökte bringa ordning och reda i tankar och känslor. Bland annat upptäckte hon att hon alltid strävat efter att vara så duktig och göra allt perfekt.
– Nu lärde mig att fokusera mer på vad ville och inte vad jag "måste" göra.
Terapin blev ett första steg i hennes väg mot ett större välmående. Flera år senare menade en psykolog att Maggan borde pröva de då nya antidepressiva så kallade SSRI-läkemedlen.
– Jag blev inte glad av "lyckopillren" som de här läkemedlen slarvigt kommit att kallas. Men tyngden som hela tiden tryckte ned mig försvann. Det gråa töcken som tidigare legat likt ett täcke över mig drogs undan och jag insåg hur det var att leva ett normalt liv. Känslan var underbar.
Nu har Maggan mått riktigt hyfsat i över tjugo år, säger hon och berättar att hon inte varit deprimerad alls de senaste tio ungefär. I dag tar hon en mycket låg dos SSRI i förebyggande syfte, men kan troligen snart helt upphöra med medicineringen.
– Min livshistoria visar att det finns hopp om att det kan blir bättre och att tillvaron åter kan bli ljus. Men jag kommer inte med några käcka tillrop utan vill bara ge några tanketips och enkla råd till den som är nedstämd. Kanske kan också vänner och anhöriga få en förståelse av hur det är att leva i det där grå töcknet.
Vilka är Maggan Hägglunds råd till andra?
Om det behövs, om man mår mycket dåligt eller nedstämdheten inte lättar, är det viktigt att söka professionell hjälp, säger hon.
Att ge ångesten ord är också viktigt, menar hon. Den som är deprimerad ska inte behöva känna sig ensam.– Sök därför ord. Sök hos poeter som Kristina Lugn, Tomas Tranströmer och Bodil Malmsten. Läs Marie Cardinals roman "Orden som befriar" eller psykiatrikern Johan Cullbergs bok "Kris och utveckling".
Att skriva själv är också ett råd:
– Sätt dig vid datorn eller ta block och penna. Skriv "Rapport från ett svart hål." Det behöver inte alls vara vackert och välformulerat - och du behöver inte visa det för någon annan. Men orden du skriver kan bli ett uttryck för dina starka känslor. Om du har svårt att skriva kan du pröva att tala in din egen "journal" på smartphonen.
– Det finns hopp. Jag vet det av egen erfarenhet.
Fotnot: Boken "Drunkna inte i dina känslor" är skriven tillsammans med Doris Dahlin.
❤️ Sanna
