Det vanligaste felet som vuxna gör med ”bråkiga” barn är att skälla på dem, enligt psykologen Bo Hejlskov Elvén. Det gäller att utgå ifrån barnets förmåga – inte att visa vem det är som bestämmer.
Hur gör man när ens ”vanliga” barn bråkar? Det låter som en fråga som är lätt att besvara. Men psykologen Bo Hejlskov Elvén får den ganska ofta när han hjälper föräldrar som har barn med särskilda behov.
Ofta upptäcker de att samma råd funkar även med deras andra barn. Det gjorde att han skrev boken ”Barn som bråkar, att hantera känslostarka barn i vardagen” (Natur och kultur) tillsammans med författaren och journalisten Tina Wiman.
Han berättar att en chef en gång påpekade att han försörjer sig på folks maktlöshet.
– Det kanske låter respektlöst, säger han och skrattar, men det är faktiskt det jag gör.
Vilka är då de vanligaste felen som vuxna gör?
– Utskällningar, säger han utan att tveka.
En del menar att barn behöver lära sig att ta emot en ordentlig tillrättavisning. Då brukar Bo ställa en motfråga: ”Tycker du att det behövs en rejäl utskällning i ett äktenskap också?”
– Då brukar de förstå vad jag menar, säger Bo och hänvisar till modern forskning som visar att utskällningar motverkar sitt syfte.
Barn är ju inte lika självständigt tänkande som vuxna. De har dessutom omogna hjärnor. Därför tycker en del vuxna att de måste göra en kraftig markering ibland.
– Men just för att det rör sig om barn måste du anpassa åtgärden ännu mer och inse att det inte hjälper att skrika.
Det handlar alltså om förstå vad barnet har förmåga till. En utskällning gör bara att det känner sig utsatt, enligt Bo.
En del skulle säga att föräldrar har blivit flatare, men han hänvisar till studier som visar att vi skäller mer på barnen i dag än för trettio år sedan.
– Förr var det vanligare att vi tog tag i barnet. Men för vissa barn kan det faktiskt vara värre med en utskällning än med en fysisk intervention.
Men den som snor en kaka kanske lär sig att inte göra om det? Utskällningen kan väl avskräcka och få slut på beteendet?
Nej, tvärtom visar forskningen att den som får en utskällning snor fler kakor men blir bättre på att dölja det, enligt Bo Hejlskov Elvén.
Okej, nästa kardinalfel som vi gör?
– Tron att en jobbig insats i stunden får effekt i framtiden. Vi kanske tjatar på ungarna att de måste äta. Det beror på att vi tror att det blir bättre nästa gång. Men det blir bara ännu jobbigare.
Matbordet är bland de sämsta ställena att ställa till med en scen vid, menar Bo Hejlskov Elvén. I stället ska man försöka få alla att känna att det är lustfyllt att sitta där. Annars förvandlas det till en plats för olust, där vuxna lätt överför mycket av sin egen ångest kring barnets ätande.
Så vad gör man när barnet inte äter?
– De allra flesta barn äter nästa gång. Om barnet är underviktigt så gör man en plan för vad barnet ska äta och när.
Bo berättar att han själv nyligen gjorde sig skyldig till att utlösa och förstärka en konflikt vid bordet. Det var hans ettåriga barnbarn som sjöng högt när de var på restaurang. När han sa åt henne att sluta så slängde hon glaset i golvet. En ettåring kan inte hålla tillbaka den typen av beteende i den situationen.
– Det visste ju jag. Hon blev glad och uttryckte sin glädje. Och så kommer den där jäkla morfarn och förstör alltihop. Jag borde i stället ha försökt avleda uppmärksamheten.
Om det hade varit ett litet äldre barn kanske någon hade försökt tvinga honom eller henne att städa upp själv. Men då handlar det mest om att demonstrera sin makt, menar Bo Hejlskov Elvén.
– Det har ingen effekt, att tvinga barnet att städa kommer inte att öka tilliten eller göra att beteendet upphör. Barn lär sig nämligen inte genom att misslyckas, utan genom att lyckas.
Vad gör man, då?
– Man städar och snackar inte så mycket. Sedan försöker man ändra förhållandena så att situationen inte inträffar igen.
Bo Hejlskov Elvén vill understryka att det inte rör sig om ”curling”, eller ”tassande”, som han hellre kallar det.
– Tassande handlar om att man i alla situationer försöker undvika att barnet ska bli ledset. Det gör att vi blir osäkra, oförutsägbara och otydliga. Det viktigaste är att man försöker anpassa styrningen efter vad barnet har en chans att klara av, vilket är motsatsen till tassande.
Det tredje stora felet som många gör är att upprepa något som inte fungerar. När vi börjar skälla och ser att det inte får effekt så ska vi inte skrika ännu högre. Då hamnar vi lätt i en ännu värre konflikt. Det hör ihop med att vi vill att vi ska vinna och att barnet ska förlora.
– Det är konstigt eftersom vi egentligen vill fostra självständiga barn.
I stället ska man försöka jobba med och inte emot barnet, enligt Bo. Om du säger till barnet att borsta tänderna och lägga sig och det vägrar och säger att det ska spela klart en bana i dataspelet. Då fortsätter du kanske bara att tjata tills du till slut måste dra ut sladden till datorn. Barnet säger fula ord och konflikten stegras.
– Du kan i stället säga ”okej, spela klart banan”. Sedan sätter du dig bredvid ungen tills banan är färdigspelad. Då undviker du att barnet börjar spela ett nytt spel vilket lätt inträffar eftersom barn är omogna. På så sätt går man alltså tillsammans mot målet.
Det fjärde kardinalfelet som vi gör oss skyldiga till är att inte skilja den egna känslan från barnets. Barnet blir argt och vi blir arga tillbaka, i stället för att backa för att inte låta sig ”smittas” av barnets känslor, enligt Bo.
Som vuxen har man det ansvaret, menar Bo och tar ett exempel från trafiken: Om någon ger dig fingret i en rondell så ger du inte fingret tillbaka.
– Du kanske skakar på huvudet och tänker att den personen måste vara litet speciell och så kör du vidare. Om du stannar och försöker fostra någon så kan du hamna i en onödig konflikt.
Det handlar om att se vad som är min och vad som är din reaktion, att kunna känna med någon – utan att fångas av samma känsla.
I boken skriver han att den som får sladd på bilen gör klokt i att inte kasta sig på bromsen. I stället ska man frikoppla, försöka vara följsam och styra med bilen. På samma sätt gör man om barnet vägrar att plocka in i diskmaskinen för att det ska se något program som börjar. Då säger man ”okej, gå och se programmet och kom tillbaka senare och plocka in disken”.
– Det gäller att hitta en utväg som hjälper barnet. Du måste gå med innan du kan hjälpa tillbaka.
Bo tar exemplet med det ryska planet som sköts ned av Turkiet. Det var en ganska aggressiv handling som gjorde att Ryssland reagerade starkt. Men i stället för att bygga upp en konflikt genom att svara med samma mynt, tar man reda på vad man kan göra för att det inte ska hända nästa gång.
– I ett sådant fall är det ingen som ifrågasätter ett flexibelt agerande eller kallar det för ”curling”. Det handlar om att vara pragmatisk i stället för att hela tiden göra motstånd.
