30 april 2015

Kloka Tomas Sjödin, Om tiden vi lägger på att störa oss på och prata om saker som vi inte gillar...


image

Tomas Sjödin: Den mentala vätskebalansen

Tomas Sjödin om tiden vi lägger på att störa oss på och prata om saker som vi inte gillar.

Det var snålt om utrymme längs smågatorna kring Kronhusbodarna när jag skulle parkera. Jag hittade en plats och efter ett par misslyckade försök lyckades jag tråckla in bilen på en ledig ruta. En bit bakom mig väntade en lastbil som inte kunde komma förbi förrän jag var klar.

När han äntligen kunde passera gjorde han tecken åt mig att veva ned rutan och jag förstod att han ville säga något. Om en okänd människa tilltalar en i ett sådant läge räknar man nästan med att man gjort något fel som skall påpekas. Men så var inte fallet. Det enda den unge chauffören ville säga var: "Vilken otroligt snygg fickparkering!" Sedan önskade mig en trevlig dag och åkte vidare. 

Jag fick en fantastiskt trevlig dag och är helt övertygad om att hans vänliga kommentar bidrog till det. Det är egentligen anmärkningsvärt vad några uppskattande ord kan betyda. De är direkt smittsamma. Hans vänlighet gav mig lusten att bli bättre på att använda vardagsorden till sådant som skapar något, tillför energi och gör livet en smula ljusare för andra.

Under veckan har jag funderat på hur mycket tid vi lägger på att störa oss på och prata om saker som vi inte gillar. Det är lätt hänt. Men så lite det ger eller tillför! Ingenting faktiskt. Till och med mindre än ingenting,

Det drar energi ur kroppen. Jag gissar att det fungerar ungefär som med vätskebalansen. Det finns vätskor som drar mer än de ger. Att ge plats i tanke och konversation åt allt som man stör sig på leder oftast bara till en sak, att man retar sig ännu mer – och på fler saker.

Det står naturligtvis var och en fritt att prata om vad man vill men det kan vara bra att komma ihåg att det rubbar den mentala vätskebalansen i så hög grad att om man inte är aktsam kan det leda till att man blir andligen uttorkad. Och det är ett livshotande tillstånd.

Annat då med uppmuntran. Det hörs på själva ordet att den man riktar uppmuntran mot får påfyllning av något som stärker och genererar, något som självfallet inte är hela sanningen, men som kan kompensera allt som vill få oss att krympa.

Någonstans i Bibeln föreslås det att man istället för att fokusera på det klandervärda skall ta fasta på allt som är värt att älska och allt som förtjänar beröm. Det är ett viktigt råd. Uppmuntrans syfte är inte att smickra eller fjäska, men att lyfta. Så mycket i tillvaron pressar oss nedåt, så att hylla det som hyllas kan måste vara en rimlig hållning. Och rolig!

Uppmuntran drar nämligen igång trafik från två håll. För även om det inte var syftet så blir man själv lite muntrare av att få prata om hedervärda saker hos andra. Ett underbart litet ord dessutom. Munter. Inte exakt samma som glad eller lycklig men något åt det hållet. En god känsla i själen kanske?

TOMAS SJÖDIN via Göteborgs-Posten


❤️ Sanna

29 april 2015

Dina internetvanor formar ditt liv, Mittpunkt.se, Kloka råd


Var och en av oss upplever en egen verklighet. Vi skapar själva denna verklighet och kan forma den på många sätt.

Vi tenderar att tänka på verkligheten som något yttre och absolut, som solen som skiner på oss på en varm, skön eftermiddag. Solen är verkligen där, vare sig vi tror det eller ej, eller hur?

Men som människor formas vår verklighet av det vi uppfattar. En person kan se solen som överväldigande varm och tryckande, en annan ser den som en möjlighet till en vacker solbränna. Någon kanske ser den som en enorm cancermaskin, och någon annan som en mäktig gud att dyrka eller frukta.

Dessa människor har alla väldigt olika verklighetsuppfattning, även om solen objektivt sett är lika för alla.

I det ljuset, oavsett vad du tycker om och gör regelbundet, formas din verklighet. För många människor innebär det framför allt internet.

Om du är på webbplatser som talar om hur hemsk världen är, då blir det din verklighet. Om du är på Facebook och tittar på dina vänners mat- eller semesterbilder, då formar det din verklighet. Om du följer människor på Twitter som klagar hela tiden, då påverkar det ditt liv på ett avgörande sätt.

  • Vilka internetvanor formar din verklighet?
  • Är det den verklighet du vill ha?
  • Kan du forma den?

Jag har inga svar här. Jag vill bara påverka din verklighet en smula.

/Leo Babauta, som delar med sig av tips och erfarenheter kring att skapa en enklare vardag. Han har gett ut flera böcker och driver en av världens största bloggar.

❤️ Sanna

28 april 2015

Malin Berghagen, Blogg, I love Yoga, Inlägg, kloka ord, Jag krääääääks!



Ååååååååååh jag är så innerligt trött på att andra bestämmer hur jag är!!!!!! Jag kräks!!! Jag vill skrika!! I hela mitt liv har jag fått ha det där jävla dömandet!!
Du ska inte tro att du är något bara för att du har kända föräldrar.
Du tror säkert att jag tycker du är snygg bara för att du är snygg men det tycker inte jag ska du veta.

Du är så där flummig, opålitlig, all over!!
Du är sån och sån och sån!!!
Men för i helvete!! Lär känna mig istället! Se MIG!!! Sluta måla över mig med färger som passar dina förväntningar.

Eller vad är du rädd för? Att jag ska vara trevlig, lojal, trogen, kärleksfull, varm, naturligt osäker som alla andra och nice. Hua!!! Det vore ju hemskt! ;-)
Bara för att jag tror på änglar, yogar och ber när jag går och lägger mig. Betyder det inte att jag inte också är jordade, stabil och närvarande. Det är precis allt det jag är.

Bara för att jag är känd och varit det sedan barnsben betyder det inte att jag är divig, mallig och bara yta. Tvärtom! Jag är självrannsakande, realistisk och har ett djup.

Bara för att jag har mina föräldrars vackra drag betyder det inte att jag vet om det. Litar på det eller skryter om det.
Bara för att jag hittat barnet i mig. Omfamnat henne, pussat på henne och gjort henne hel. Så betyder inte det att min lekfullhet, mitt bus, min närhet till skratt gör mig till en oseriös person. Tvärtom! Jag tar livet seriös mer än någonsin. Det är därför jag vill leva det.

Bara för att jag säger snyggis, fina, vackra till många. Bara för att jag kramar om, klappar på, fysiskt berör när jag går förbi. Betyder det inte att min kärlek inte är stark, riktande, djup och innerlig till den som jag verkligen älskar. Människan behöver beröras av kramar och fina ord. Det är så vi skapar fred.

Bara för att jag äntligen efter 45 års osäkerhet äntligen är vän med min kropp betyder inte det att jag tycker att jag är gudomlig och tror att jag får vem jag vill. Tvärtom. Däremot tycker jag om den Malin jag är idag och bara DEN BÄSTA kommer få kyssa mig. Bara den tryggaste få älska med mig. Och den som ser den jag verkligen är, att få beröra mitt hjärta.  Jag är galet rädd om mig idag.

Och det innebär också att om du inte kan ge mig en chans att få vara mig själv, och bli omtyckt för den jag är utan all denna misstänksamhet så kommer jag inte längre vilja hänga med dig. Du går bort! 

Jag har upplevt hur människor jag tycker om hastigt försvinner ur mitt liv. Det gör så ont…, Livet är för skört för alla dessa dömanden av hudfärg, sexualitet, kön, nationalitet, jobbstatus, känd eller okänd. Fattig eller rik. Kort eller lång. Vi behöver leva, älska, yoga och surfa på livets vågor tillsammans. 

Thats how we should do it!!!  
Så NEJ jag vill inte ha en massa upplyftande ord på kommentarerna nu. Det är INTE därför jag lättar på mitt hjärta här. Jag får massor av omtänksamhet, kärlek och bekräftelse också. Jag vill bara säga döm inte! Bestäm inte hur andra är. Bara för att en kärlek en gång gjorde dig illa betyder det inte att nästa gör det. Vi har alla massor av fel och brister. Jag har hur många som helst. Lär känna varandra och upptäck dom. Men klä inte på varandra kläder som inte tillhör dom. Dom tillhör dina rädslor.  Upptäck varandra Istället!

Men du får gärna krama om vaktmästaren på jobbet när du går hem ikväll och kanske säga, tur att du finns! Eller när/om du vet att du är en dömande person, titta på varför. Prata med ngn om det. Och varför inte nästa gång du säger att han eller hon inte kommer vilja ha dig för att du tycker att det finns så många bättre. Påminn dig om att vi alla är unika. Och man tycker om dig just för att du är du. Våga tro på det. Lita på det. Och behandla andra med den respekten och kärlek du själv vill få. Vi är alla värda det.
Stor innerlig kram//Malins blogg

❤️ Sanna

26 april 2015

Det goda samtalet, vi har mycket att lära av barnen...blogg det är på fritids det händer.

image

Det goda samtalet

För högt antal elever i barngruppen, låg andel utbildad personal och lokaler som inte är anpassade för verksamheten. En vardag för många som arbetar på våra fritidshem runt om i landet.
En av konsekvenserna av detta som gör mig orolig, och som det inte allt för ofta sätts ord på, är vad som händer med samtalen.
Tiden till de där riktiga samtalen ni vet?
Fritids är ju en av de arenor där de verkligen frodas.
Får leva ut och ta plats.
Med stora elevgrupper minskar tiden till just detta.
Blir obefintlig.
För vet ni,
Fritidshemmen är det goda samtalet.
Jag vill inte att mina elever ska lära sig det vi vuxna kan rakt av.
Jag vill inte att barnen ska kopiera våra normer och värderingar utan att ha förstått dem, ifrågasatt dem, valt bort, lagt till, utformat, gjort dem till sina.
Jag vill att de ska hitta nyfikenheten, redskapen och styrkan till att våga fråga. Undra. Ifrågasätta. Våga ta tid till eftertanke. Våga hitta en väg. Vad är rimligt? Vad är galet? Vad är viktigt? Vad är medmänskligt? Var står jag?
På fritidshemmet har vi dagligen stora viktiga diskussioner.
Kring tankar som föds under lektionstid, men som kanske inte hinns med. Kring saker de sett på bussen. Hört vid middagsbordet. Funderat över innan de somnat kvällen innan. Läst någonstans. Sett på ett program. Vi utmanar tillsammans mönster och roller. Vi öppnar en mängd verktygslådor och erbjuder eleverna att prova på. Byta. Pröva igen. Göra val. Hitta vägar. Empatiska, solidariska, nyfikna, kloka.
Det finns tusen och åter tusen exempel jag skulle kunna återge. Jag och eleverna lät slumpen avgöra och tryckte på rec på Ipaden under ett mellis i förra veckan.
Jag och tre elever (vem som säger vad vad har de medverkande eleverna valt att vi inte ska skriva. För ”det är själva samtalet som är viktigt. Inte vem.”)
– Jag undrar en grej.
– Vaddå?
– Hon eller han som var med i Melodifestivalen, är det en hon eller en han?
– Menar du Conchita Wurst?
– Ja, just hon! Eller han.
– Jag vet! Det är en han som vill vara en hon!
– Men han har ju skägg. Rakar man inte bort det om man vill vara tjej?
– Jo…kanske.
– Är ni säkra på att det inte är en hon?
– Man kan ju operera sig till tjej eller kille också.
– Har han gjort det?
– Jag vet faktiskt inte. Känns det viktigt att veta tycker du?
– Hmm. Ja. Jag blir nyfiken. Om han har opererat sig är ju skägget lite dumt att ha kvar…
– Fast han kanske vill vara en pojkflicka. En hen?
– Kanske. Kan man vara det?
– Ja, kan en vara det? Vad tycker du?
– Nej…eller vänta. Jag måste tänka. Äh, ja! Varför inte egentligen? Det är ju lite ovanligt.
– Fast coolt.
– Ja, jag skulle gärna vilja vara en männsikorobot. Eller ett tigerbarn. Hälften barn och hälften tiger…Och då hade ju jag velat att alla jag tycker om nu fortfarande tyckte lika mycket om mig då.
– Tänker du att alla du gillar skulle tycka mindre om dig om du var lite tiger också?
– Jag skulle nog vara rädd för det. Att dom skulle tycka att jag var konstig. Och mamma, hon är ju allergisk mot pälsdjur.
– Jag skulle fortfarande gilla dig, kompis! Kanske mer.
– Haha! Tack! Fast mer…Varför då?
– För att då skulle du vara precis som du önskade fast ännu gladare. Ja eftersom du fick vara på riktigt, mer…hel…mer DU. Ja, och då skulle det liksom bli mer bra känslor att gilla.
– Aha, jag förstår. Bra!
– Jag vet! Så känner kanske Conchita också? Jag är precis som jag vill. Lite skägg, lite klänning, inget konstigt med det liksom.
– Nä, jag gillar ju kjolar fast jag e kille. Och du har nagellack ibland.
– Precis.
– Jag vill inte ha kjol. Och inte skägg heller…men det känns bra på nåt vis att dom som vill ha det kan få ha det. Och ha det utan att behöva vara en han eller hon eller hen om personen inte vill.
– Tycker jag med. Får fler vara som dom vill skulle nog fler hoppa och studsa mer när dom gick. Och leka. Fast dom var vuxna.
– Skulle vara mycket roligare då tror jag.
– Det låter som om vi har satt ord på något viktigt här?
– Ja!!
– Liksom…Bara alla mår bra så är det bra. Att ha namn och förklaringar på allting blir inte så viktigt då.
– Då liksom säger man Tjena Conchita! Du ser glad ut idag! Inte ba, va är du tjej eller vaddå?
En av eleverna ovan i ett samtal med förälder vid hämtning några dagar senare.
(Och det är mer än okej att jag bloggar deras samtal).
– Du, hur gör vi med ditt kalas? Hela klassen blir för trångt. Ska vi bara bjuda alla tjejerna?
– Jaha du. Ett snippkalas tänkte du. Jag tänkte ha ett kompiskalas.
– Ehhh..hur menar du nu?
– Ja, vuxna tänker ju ofta lite snett, det är okej. Jag ska förklara. Jag tänkte mer att jag väljer vänner efter hur dom är, inte vad dom har innanför byxorna. Så tänkte jag.
– Jaha…ja, jamen såklart ja.
– Ja. Så vi bjuder alla eller ingen. Vi kan vara utomhus. I en park eller nåt. Spela fotboll. Leka, grilla. Eller bowla. Blir det inget kalas, då förstår dom. Inga problem. Det där fixar vi mamma.
På så många plan har vi mer att lära oss av barnen än dom av oss. Det är viktigt att se att lärandet sker åt båda hållen. Vi lär oss av varandra. Hela tiden. Om vi bara lyssnar. Det här lilla uppdraget skolan och fritidshemmet har med att hjälpa till att forma morgondagens finfina samhällsmedborgare ni vet? Låt oss fortsätta med det. Låt de goda samtalen få ta tid.

23 april 2015

Kloka ord från Stefan Gunnarssons blogg, Ta ett kliv utanför Trygghetszonen

Komfortabla zonen


I rätt sammanhang vågar vi lämna vår trygghetszon - och det är när vi tar ett kliv utanför trygghetszonen -  som utveckling sker på riktigt.

...och det är bland annat här feedback kommer in!


Reflektera över om du skulle lämna din trygghetszon och ta ut svängarna lite, vad skulle det vara?

  • Be någon om feedback?
  • Sätt en gräns?
  • Be om hjälp?
  • Erbjuda hjälp till någon som har svårt att be om hjälp?
  • Säga nej?
  • Prata med någon du inte känner?
  • Boka lunch med kollega som du vill lära känna bättre?
  • Ge någon feedback?
  • Tänka lite mer på dig själv? (den goda egoism)
  • Be någon du känner hjälpa dig att träna ett svårt samtal du ska ha?
  • Be din chef om mer ansvar?


P.s En del kallar trygghetszonen för komfortabla zonen - kärt barn har många namn:)

P.s 2. Om man bara gör saker som man är bekväm med sker inte så mycket utveckling...

Stefan Gunnarssons blogg.se

❤️ Sanna

21 april 2015

Be kind whenever possible. It is always possible. Dalai Lama, kloka ord, citat


Be kind whenever possible. It is always possible/ Dalai Lama

...it makes peace inside you and around you...

❤️ Sanna

En alldeles vanlig dag, varningssignaler vid absolut trötthet, stress och krav, Ingegerd Gavelin

424458-s-autumn-family

Lotta har haft en dålig dag, ända från morgonen. Krångel vid frukosten, stressad lämning,  trassel på jobbet. Chefen var grinig,  arbetskompisen vabbade så Lotta blev  tvungen att jobba dubbelt, splittrat. Och precis när Lotta rusade från jobbet ringde hennes mamma, sur för att Lotta aldrig ger sig tid att hälsa på mormor på hemmet.

Så när Lotta är på väg till dagis och fritis för att hämta Vera, 3 år, och Albin, 8 är hon inte glad och dessutom försenad. Hon vet att hon måste handla åtminstone mjölk på hemvägen, och hon vet att pappa Tomas jobbar sent ikväll. Upplagt för apkväll.

Vera vill gärna springa runt ett par extra varv innan hon ska gå hem, alltid tålamodsprövande. Sen vill hon inte klä på sig, och flera andra föräldrar hinner både komma och gå innan Lotta fått på henne kläderna.   Så Lotta är sen också till Albin, som vill  ta med sin kompis hem – det vill inte Lotta så Albin blir besviken.  Så mjölken, så promenaden hem, lite syskonbråk och så innanför dörren.

DÅ slänger både Vera och Albin av sig sina sandiga kläder i hallen och rusar in till sitt – Vera vill ha ipaden nu genast och Albin springer in på rummet och smäller igen dörren.

Och Lotta tänker för sig själv: Ska det alltid vara såhär? Kan jag aldrig få ordning på mina ungar? Dom kör med mig!  Jag orkar bara inte, jag är sämsta mamman på förskolan och dessutom hälsar jag inte på mormor som är så ensam.  Och Tomas bara smiter.

DÅ kan Lotta välja.

Det låter ju förfärligt, det känns inte alls  som om hon kan välja! Hon bara vrålar: Kom TILLBAKS!! HÄNG UPP ERA JÄVLA KLÄDER!!! TÄNK ATT NI ALDRIG ALDRIG   – hon skriker med gråten i halsen och barnen tittar förvånat på henne.  – Men vad är det med dig, mamma? Vera är lite rädd och Albin bara ännu argare.

Jo, hon kan välja om hon har övat lite innan. Hon kan välja att ställa ned mjölkkassen på golvet, sätta sig vid köksbordet en stund och bara andas. Känna efter var hon har axlarna. Känna efter var i kroppen andningen känns. Så kan hon tänka:

– Nu är det tufft. Nu behöver jag vara snäll med mig själv. Nu har det varit för mycket idag. Jag behöver ta hand om mig själv nu – vad kan hjälpa nu? Kanske en stund i soffan med min egen musik? En banan kanske, och till barnen också!  Nu bara sitter jag.

Och när hon andats lite lugnt en stund och satt sig i soffan kommer först Vera och sen Albin. Det blir en småpratsstund innan Lotta börjar göra maten. När hon ber barnen, tar dom  upp sina kläder från hallgolvet.  Hon fortsätter ta det lugnt resten av kvällen – men får ändå in lite tvätt i maskinen och nattar barnen ett i taget, mysiga stunder. Hon ser en serie hon gillar och hon tar ett varmt  bad. Och hon somnar gott den kvällen.

Är det såhär enkelt? Nej naturligtvis inte, så enkelt är det sällan. Men det hoppfulla är att Lotta ser att hon kan välja, att hon kan bestämma sig för att vara snäll mot sig själv.

Hon kan hitta sina varningssignaler:

  • När hon börjar jämföra sig med andra mammor
  • när hon säger ”jag orkar inte!”
  • när hon känner stressen dunka i huvudet

– då är det dags att sänka kraven.

Stress behöver inte handla om ont om tid. Det är snarare upplevelsen att inte räcka till och inte ha kontroll som skapar den mesta föräldrastressen. Stress gör ofta att vi automatiskt höjer kraven på oss själva. Men det är möjligt att göra precis tvärtom – sänka kraven när stressen stramar. Lyssna på kroppen och tankarna, ta dem på allvar.

Nyligt berättade en mamma att hennes barn sa till henne att när hon stressar blir barnen stressade. Kloka ord, men inte så kul att höra…

Barn är ofta små visdomslärare – om vi förmår lyssna.

Vilka är dina varningssignaler? Vad gör du när du är snäll mot dig själv?

//Vardag och Förundran

Ingegerd Gavelin – tankar om föräldraskap, vardag och glädje..

❤️ Sanna

20 april 2015

The eye sees only what the mind is prepared to comprehend.' Så sant hur vi tolkar olika...


 'The eye sees only what the mind is prepared to comprehend.' (Ögat ser bara vad sinnet är beredd att förstå...)




❤️ Sanna


Tomas Sjödin: Rör vid mig medan jag lever, Krönikör, Göteborgsposten



Igår var det vår äldste son, Karl-Petters, födelsedag. Han skulle ha fyllt tjugosju år men dog när han var 15 år gammal.
Som vanligt markerades hans högtidsdag med besök på kyrkogården. Glada minnen blandades med en känsla av overklighet, något som skulle ta ett helt liv att försöka förklara. De som varit om det, vet.
Solen sken över Hisingen när vi lade blommor vid gravstenen och viskade till honom att ännu ett år gått och att vi fortfarande saknar honom lika mycket. Sorgen är tidsbegränsad. Saknaden är livslång. Innan vi vandrade hemåt gjorde vi det som jag upptäckt att vi alltid gör, vi stryker med handen över den kalla gravstenen. Som att ord och tankar är för fattigt just där och just då. Man vill göra något med kroppen, något som känns. Vi rörde vid varandra i livet och det behovet försvinner inte för att någon dör. Jag påstår att kroppen har ett mer utvecklat minne än tanken.

Jag håller ofta i begravningar. Ibland för någon jag känner och ibland för någon jag aldrig mött. Under avskedet i kyrkan ser jag att allt fler verkar lite obekväma med att buga eller niga och istället väljer just att stryka med en öppen hand över kistlocket eller bårtäcket. Några knackar varsamt på kistan, som för att säga Hej då, kompis. Förmodligen är förklaringen till denna förändring att vi aldrig bugar nuförtiden. Bugningen är vacker och jag bevarar den gärna som ett uttryck för vördnad och respekt för den döde, men det finns ett avstånd i den som vi uppenbarligen vill försöka överbrygga idag. Därför alla dessa händer som håller, stryker och klappar. Vi rörde vid varandra i livet och något av det vill vi uttrycka när vi nu är framme vid vårt sista farväl.

Och det är det där sista som egentligen är mitt ärende. Jag tror att vårt handlande säger något omistlig om vikten av att röra vid varandra medan vi har chansen, medan livet pågår. Det finns människor som av olika skäl har svårt för kroppskontakt och det skall respekteras, men det vanligaste är dock att vi längtar efter fysisk närhet. Livet är sådant till sin konstitution att det vill bli rört vid. Det vill överbrygga avstånd och komma så nära att det känns. Och det som är sant i lycka och glada möten blir extra tydligt när man trampar omkring i sorg och saknad och känner sig alldeles ensam i denna värld:
Där orden inte når fram eller räcker till kan en famn att landa i eller hand på ens axel säga det som just då är det enda som man behöver veta: Jag är hos dig, du vet väl att jag är hos dig. Och budskapet är kristallklart: Rör vid mig medan jag lever
Det viktigaste vi har att ge varandra, det bär vi – bokstavligt talat – i våra händer.

Tomas Sjödin: "Vi måste ses någon gång!" Om att ge plats för det viktiga i livet...


Tomas Sjödin - författare, pastor i Smyrnakyrkan och GP-krönikör.
Tomas Sjödin - författare, pastor i Smyrnakyrkan och GP-krönikör.
 
Tomas Sjödin undrar när ”någon gång” egentligen infaller
Jag kommer på mig själv med att alldeles för ofta avsluta spontana möten med meningar som ”Vi måste träffas snart!” eller ”Vi måste ses någon gång!” Nu undrar jag när detta ”någon gång” egentligen infaller? Tusen andra saker skjuter in sig emellan och förpassar de där mötena till obestämd framtid.

Och hela tiden vet man att man förr eller senare kommer till den punkt då man skall vända sig om en sista gång, ta farväl av det liv man fick och att det då inte går att skjuta på saker längre. Det är en allvarlig tanke. Och sporrande. För så länge livet pågår är ”någon gång” alltid inom räckhåll.

Jag går in och ut på våra sjukhus i storgöteborg. Inte sällan är jag kallad dit för att växla några ord med en människa vars jordeliv går mot sitt slut. Det som viskas i sådana situationer stannar där, men ett mönster framträder: Allt tvärsäkert är borta, strunt blir strunt, ingen pratar om Thailandsresor som aldrig blev av eller att man inte hann byta kök. Alla pratar om samma sak: relationen till de människor man älskar.

Och så undrar jag: varför ska det vara svårt att ta den insikten och backa in den i det liv som pågår? Och så bestämma sig för att ge plats för det viktiga medan vi ännu har chansen.

För ett par år sedan kom Bronnie Wares bok ”The top five regrets of the dying”.

Historien bakom boken är att låtskrivaren och sjuksköterskan Bronnie Ware fick för sig att starta en blogg. I den skrev hon kring tre teman: resor, det som hon kallade för det naturliga livet och ovanliga pungråttor. Några få följde hennes texter. Det var när hon lade till sitt fjärde ämne som något började hända.

Under de åtta år hon arbetat med palliativ vård, vård i livet slutskede, hade hon dagligen pratat med döende patienter.

Hon fann en förvånande samstämmighet i vad dessa samtal kom att handla om och bestämde sig för att lista de ämnen som oftast återkom. Under rubriken Regrets of the dying (vad döende ångrar) lade hon ut de fem vanligaste temana i sin blogg. Hon skriver i bokens förord att bloggen plötsligt fick vingar och ganska snart hade åtta miljoner människor läst hennes korta text. Etthundrasextiosju ord. Inte mer. Inte mindre. Här följer dessa teman lite fritt översatta:

Jag ångrar att jag lät mig styras av andras förväntningar
Jag ångrar att jag jobbade så mycket
Jag ångrar att jag inte hade mod att sätta ord på egna känslor
Jag ångrar att jag inte vårdade kontakten med mina vänner
Jag ångrar att jag inte tillåtit mig själv att vara lite lyckligare

Jag tror nu inte att det är särskilt sunt att leva sina dagar i tanken på att man en gång skall dö. Men det kan vara mödan värt att ibland checka av att det inte är det viktigaste man ständigt skjuter framför sig med meningar som ”Vi måste ses någon gång”. Bronnie Wares lista kan mycket väl tjäna som ett underlag för en sådan avstämning.

Någon gång kommer inte av sig självt. Man får allt baxa in det i sin kalender.

15 april 2015

Tränaren David Lynch fick nog av curlande föräldrar. Nu tipsar han om hur barn kan få ta större ansvar.

Nima Lynch står i mål.

Tränaren David Lynch fick nog av curlande föräldrar. Nu tipsar han om hur barn kan få ta större ansvar.

David Lynch är tränare för AIK:s pojkar födda –07. Pojkarna är åtta år gamla och tränar två gånger i veckan. Det har gått ett par veckor sedan han skrev sin lista och lade ut den på Facebook. Listan blev snabbt delad bland många föräldrar och tränare.

– Jag skrev listan utifrån mina egna 

David Lynch är tränare för AIK:s pojkar födda –07. Pojkarna är åtta år gamla och tränar två gånger i veckan. Det har gått ett par veckor sedan han skrev sin lista och lade ut den på Facebook. Listan blev snabbt delad bland många föräldrar och tränare.

– Jag skrev listan utifrån mina egna erfarenheter, varje punkt på listan har en speciell plats, tid och konversation bakom sig. Det är en sammanfattning av mina två och ett halvt år som fotbollstränare, säger David.

Listan gäller inte bara fotbollsmammor och –pappor utan kan tillämpas på alla sporter som barn utövar. Den består av 24 tips och ledord vilka har som syfte att hjälpa barnen att utvecklas både som fotbollsspelare och individer.

Samma kväll som David skrev listan frågade han pojkarna i sitt lag med sju–åttaåringar hur det går till innan de ska till träningen, hur många som till exempel fyller sin egen vattenflaska? ”Det gör mamma”, var ett svar han fick av flera.


Trots detta tror David att det är många av killarna i laget tar eget ansvar över sin träning.

– De är äldre nu, de kan börja ta mer ansvar och de verkar gilla det. Det är bra att ge barnen kontroll. De blir bättre spelare då, säger Lynch.

David är uppvuxen i Glasgow på 60–talet. Rivaliteten mellan fotbollsklubbarna Celtic och Rangerspräglade mycket av idrottsklimatet i staden. Listan berör också ämnen som respekt för motståndarlaget.

– Jag var mobbad i skolan av två anledningar. Ett, jag var katolik och två, jag hejade på Celtic. Jag vill lära barnen att inte hata. Det finns ingen anledning till hat.

Respekt för lagkamrater, domare, tränare och andra lag ska komma hemifrån, tycker David. Det är inte upp till tränaren att lära barnen respekt, men man ska finnas där som stöd och hjälpa till att påminna barnen om de glömmer.

Enligt David är det stor skillnad på hur idrottsföräldrar beter sig i dag jämfört med när han som ung spelade fotboll.

– Vi gjorde allt själva. Man sprang till träningen och föräldrarna brydde sig inte.


Spontanidrott finns det för lite av i dag, tycker David. Det är svårt att gå ut och spela boll på gatan när man bor i innerstan och oftast är fotbollsplanerna bokade på kvällar och helger.

– På måndagar går vi ner ett par stycken och kickar lite boll, men det är också uppstyrt. I dag måste det finnas facebookgrupper och föräldrar som pratar med varandra. Man kan inte bara spela som man kunde när jag var liten.

Att man inte ska träna sina egen barn är en riktig hjärtefråga för David, trots att sonen Nima spelar i hans lag. Han säger att det är viktigt att man inte överför sina egna ambitioner till barnen och tror att det även är deras ambitioner. Att spela med barnen är en sak, att försöka coacha en annan.

– Det funkar att Nima spelar i mitt lag, jag är huvudansvarig men det är en annan tränare som håller koll på honom speciellt. Jag försökte träna honom när han var yngre, det slutade med att jag var dum och vi fick gå hem.

Spridningen av Davids 24–punktslista på nätet gjorde att han fick skaffa sig ett Twitterkonto för att kunna se hur många som skrev om den. Han har bara fått positiv respons från både klubben och föräldrar.

– AIK tyckte att det var bra och de föräldrar som sett den tyckte att det var kul. Det är ingen gör–så–här–lista. Det är ju bara mina tankar, säger han.

 Fakta. Fotbollstränarens checklista till curlande idrottsföräldrar

13 april 2015

Skäller du, din partner eller andra för mycket på ditt barn? Barnpsykolog Marie Elbinger Gramstrup via sidan Självkänsla Glada barn

Skäller du, din partner eller andra för mycket på ditt barn?


käften och skalning

 

Det startar tidigt i livet och fortsätter:

"Säg mig, vem tror du att du är?!", "Hur klantig kan man vara, skärp dig!?", "Sitt ordentligt på stolen, måste jag tjata på dig!?"
Vi säger att våra barn är dom vi älskar mest.
Varför pratar vi då till dem på detta sätt???
Hade du någonsin pratat så till en vän, kollega eller granne? Hade du älskat en person som behandlade dig på det viset?
Var säker: Om du bara nån gång ibland skäller och skriker så är det oavsett för mycket! I en ny dansk undersökning svarade 86% av de 6000 föräldrarna att de skällt ut sin 3,5 åring den veckan.
 
Ledsen mamma och flicka

 

Vad händer när du skäller och skriker på ett barn?

"En utskällning är när vuxna slår med ord".
Det vi får barnet att känna är: "Det är något fel på mig", "Jag är inte bra nog", "Jag kan inte", "Jag duger inte"...
Detta är ett effektivt sätt att förstöra ett barns självkänsla! Varför gör vi då detta i alla fall? För vi har lärt det av våra föräldrar som fick det av sina föräldrar o.s.v...
När man tar i beaktning att barn utvecklar sig genom att pröva och misslyckas helt från första steg, så går skäll rätt in och kan störa utvecklingen. Oftast får barnen skäll för något de gör fel i "den vuxna världen" men som är helt normalt i barnens värld.
En sak till. Det hjälper inte att skrika/skälla. Forskning visar att skäll sällan får barnet att göra det vi vill. Tvärtom gör det ofta konflikten större och kan leda till mer aggressiva barn.

 

Barn som ofta blir utskällt tappar efter ett tag tron på sig själv.

Barn tål mycket och inte alla barn får negativa reaktioner. Reaktionerna varierar från ett barn till ett annat och kan vara: Koncentrationssvårigheter, ångest, hyperaktivitet, feghet, inåtvända, blyga, förvirrade, huvudvärk, magvärk, prestationsångest och som vi skrivit förut aggressivitet. Listan kan göras ännu längre!

 

Vad kan vi göra åt detta?

Det är vi vuxna som bestämmer men sluta bryta ner ditt eget barn (för det är det som händer när vi skriker och skäller ut dem)! Börja istället att förklara, undervisa, lära, ge närhet och det viktigaste, acceptera barnet ditt som de är! Med "fel" och allt...
Precis som det är (och inte är). Ditt barn är under utveckling så ha tålamod med det. Kanske är barnets intention något annat än du först trodde? Ta några djupa andetag så du inte reagerar spontant och faller tillbaka i dom gamla mönstren som sårar och skadar barnet ditt.
Istället: Ge barnet massa beröm och positivitet: "Du är underbar", "Du är bäst", "Du är så duktig" o.s.v
Öva på att överse "felen" och fokusera istället på det barnet ditt klarar av. De bra kvaliteterna dom har måste vi lyfta fram. "Detta var du så duktig på", "Detta var väldigt snällt av dig" o.s.v. Du kommer märka hur barnet skrattar, växer och får lust att göra/lära mer.

Barn med hörlurar

 


12 april 2015

Keep calm, Return to here and now. Keep cqalm and stop projecting Stefan Gunarsson blogg....Fokus, Här och nu

Keep Calm

Keep Calm

När jag blir stressad tappar jag fokus på det som jag ska göra. Tankarna far runt som i en torktumlare och jag andas kortare och fortare. Om jag då, istället,  djupandas långsamt får jag en större chans att stänga av torktumlaren och komma tillbaka till Här & Nu  - för att bara vara och göra det jag behöver göra.

Keep Calm II

Keep Calm II


När jag blir stressad har jag lätt att lägga ut mina egna tillkortakommanden och negativa känslor på andra. Djupandning och reflektion är verktyget för att bli medveten om att jag projicerar... Stefan Gunnarsson

❤️ Sanna

ACT-metoden i grupp, Psykisk ohälsa, vidareutb. av KBT Psykolog Fredrik Livheim

ACT-metoden i grupp

Det har knappats undgått någon att den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Kan det vara så enkelt som att några timmar av gruppbehandling kan vara en del av lösningen?

ACT metoden i grupp
THINKSTOCK
ACT är en metod som slagit stort på kort tid. Det är en vidareutveckling av KBT, och understryker vår förmåga att välja – vi kan vara i kontakt med våra impulser och känslor men själva bestämma hur vi vill agera.
Om du frågar den legitimerade psykologen Fredrik Livheim blir svaret ”Ja”.
– Vi har sett att ACT-grupper ger goda effekter, säger Fredrik.

Den psykiska ohälsan bland unga i Sverige har ökat drastiskt sedan början av 90-talet enligt  Socialstyrelsens folkhälsorapporter.
Bland vuxna är den psykiska ohälsan också stor, och tar bland annat sitt uttryck i allt fler sjukskrivningar från arbetet. Något som kostar företagen stora summor pengar, men framför allt åsamkar det människor som drabbas ett stort personligt lidande.
Med andra ord: den här samhällsutvecklingen vill ingen se.

Ensamhet som gift

Fredrik Livheim är legitimerad psykolog och internationellt erkänd expert på ACT-metoden. Sedan flera år tillbaka delar han sin tid mellan att doktorera vid Karolinska Institutet och hålla i utbildningar och föreläsa. Fredrik menar att problemet med svenskars psykiska ohälsa ska angripas från två håll; förändringar i samhället och psykisk upprustning hos enskilda individer.
– Människan är en social varelse. Förändringarna som vi ser på arbetsmarknaden med bland annat ökad individualisering är inget som hon mår bra av. Ensamhet är ett gift för människan, säger Fredrik som därför förespråkar samarbete före konkurrens kollegor emellan.
Men sedan tycker också Fredrik att vi måste skriva om berättelsen om livet. Att jaga tillfälliga ”lyckokickar” gör oss i stället olyckliga.
– Livet kommer att vara tufft. Det är inte bara lyckligt utan innehåller också mycket lidande, säger han.
Det här är en sanning som många ungdomar har svårt att förlika sig med, speciellt med tanke på alla ”lyckade liv” som de exponeras för i sociala medier.

Acceptera läget

ACT är en metod som slagit stort på kort tid. Det är en vidareutveckling av KBT, och understryker vår förmåga att välja – vi kan vara i kontakt med våra impulser och känslor men själva bestämma hur vi vill agera. Fredrik doktorerar på ACT-gruppbehandlingar. Det finns i dagsläget sju vetenskapligt publicerade effektstudier som alla visar positiva resultat.
– I en studie lät vi 69 sjuksköterskeelever delta i gruppbehandling med ACT och 44 sjuksköterskeelever fick gå i den traditionella stresskursen som redan gavs vid universitet.
– Vad vi såg var att ACT-gruppen, till skillnad från den andra gruppen, blev mindre stressade, mindre utmattningssymptom och hade en bättre självuppskattad hälsa. Det var bara efter 12 timmar av gruppbehandlingar, säger Fredrik.
Slutsatsen som går att dra är att lösningen för att öka välmåendet bland sjuksköterskor (och andra yrken) inte bara ligga i att utbilda fler.
– Vi behöver även rusta de som redan arbetar i hur man kan ta hand om sig själva och inte stressa sönder sig. Det handlar bland annat om att få en överblick över situationen och inte stressa upp sig över saker som du inte kan påverka, men också lära sig att acceptera saker för vad de är. 

Norrbotten får utbildning

Fredrik Livheim utbildar nu behandlare (så som psykologer, socionomer, läkare och lärare) i att genomföra dessa effektiva ACT-gruppbehandlingar.
– Vi har satt ihop ett färdigt material och utbildar behandlare i fyra dagar, säger Fredrik.
Han har redan hunnit utbilda 650 personer i både Sverige, England och i USA.
I Norrbotten har man bestämt sig för att ta krafttag mot den psykiska ohälsan i en gemensam satsning i fem kommuner. Så under våren kommer Fredrik att utbilda behandlare som först kommer att ge ACT-grupper för lärare som personalvård, och sedan kommer de att hålla ACT-grupper för gymnasieleverna.
– Med ACT-gruppbehandlingarna kan vi hjälpa i ett tidigt skede och därmed minska lidande samt sjukskrivningar och medicinering, säger Fredrik.  

❤️ Sanna