25 mars 2016

Arga barn behöver respekt, Det är inte farligt att barn blir arga, Ingegerd Gavelin







Det är inte farligt att barn blir arga. Ilskan är en bra kraft i våra liv, 
säger experten. Men det är viktigt att vi tar barnens känslor på 
allvar och bemöter ilskan på ett respektfullt sätt.
Sexåringen skriker ”allt blir alltid fel!” och slår igen dörren till sitt rum så hårt det går, 
och kvar står du som ett stort frågetecken. 
Tydligen stod det fel mat på bordet, det var dukat med fel glas och du hade 
minsann redan tänt ljusen fast hon skulle göra det själv.


Alla barn blir arga, men vissa barn blir argare än andra.
Precis som vuxna har barn olika temperament, och att man ofta blir
arg är inget problem i sig.
– Ilska är en bra kraft i våra liv som visar att vi behöver känna oss värdefulla.
Om vi blir bemötta med respekt i vår ilska är den oftast hjälpsam,
säger Ingegerd Gavelin, föräldrarådgivare och författare till
flera böcker om föräldraskap.
Möts ilskan däremot med respektlöshet kan det ge konsekvenser för
framtiden, menar hon. Barn som får veta att deras vilja inte är viktig
kan tappa bort den som vuxna.
Som förälder tycker Ingegerd Gavelin att man först och främst
ska tänka på att det inte är något fel med att ha konflikter med sitt barn.
Det har alla, och konflikterna behövs för att barnet ska lära sig och utvecklas.
Men vi vuxna måste förstå att vi alltid har ett jätteöverläge i en konflikt
med ett barn.
– Vi har makten, och om vi inte är försiktiga med den känns det
lätt som en övermakt för barnen. Det är viktigt att till exempel inte
skratta fastän det är gulligt när de stampar i golvet, säger hon.
Det bästa man kan göra är att bemöta ilskan genom att säga något i stil med
”jag ser att du är arg, vet du varför du är det?”, och att visa att man
faktiskt frågar med intresse och vill veta vad som är fel.
Då hjälper man barnet att förstå och sätta ord på sin ilska.
– Bara genom att man visar respekt för barnets känsla lugnar han
eller hon ofta ned sig. Det känns tryggt att bli bekräftad,
säger Ingegerd Gavelin.
Ju äldre barnet blir, desto mer behöver det lära sig att hantera ilskan.
Att gå från att skrika och slå till att kunna förstå sig själv så långt
att man kan säga ifrån på ett bra sätt och be om det man behöver.
Om utbrotten kommer tätt – försök förstå vad som ligger bakom.
Finns det något ni som föräldrar kan göra för att förebygga ilskan?
Kanske handlar det om en konflikt i skolan eller förskolan som
följer med hem, eller en viss praktisk situation som är svår för
barnet att hantera.
– Det är viktigt att varken moralisera över eller förneka ilskan,
låt barnet ha sina känslor och visa att du är beredd att förstå och
lyssna, säger Ingegerd Gavelin.
Alla konflikter behöver inte heller lösas på en gång.
Många barn säger att de vill vara i fred när de arga, låt dem vara det.
Det är ofta svårt för barnet att ta in det du säger när ilskan fortfarande
är stark.
– Var inte rädd, utan låt barnet vara argt. Säg att du går iväg men
kommer tillbaka om en stund, så kan ni prata med varandra då.
Alla föräldrar tappar tålamodet ibland, och det händer förstås
att man blir arg tillbaka och känner sig provocerad.
Kanske har man själv kämpat i livet med att hantera sin ilska.
Att ens barn blir argt på samma sätt som man själv så nogsamt
undviker blir svårt att ta, och man blir förbannad tillbaka.
– Barn far i de allra flesta fall inte illa av att deras föräldrar blir arga.
Men när man själv blir arg är det extra viktigt att prata om det efteråt,
för det är bara den vuxna som kan, och ska, ställa saker till rätta.

(Info hämtat från Google, FB och Family-lab.se)


20 mars 2016

Drömtida, Andningsövning för att sammankoppla kropp och själ, Sanna Vindej



Andningsövning för att sammankoppla kropp & själ Smiley heart
Sitt rak i ryggen och ta ett par djupa andetag. Stilla dina tankar. Känn din andning. Följ din andning när luften går in och ut ur dina lungor. Andas i din egen takt och låt andningen vara så som den är, långsam eller snabb, djup eller ytlig. 

Tillåt din kropp att bestämma och lägg inga värderingar på hur det ”ska” vara. Slappna av i kroppen och känn din kropp. Känn dina fötter mot underlaget, dina ben, ditt bäcken, magen, bröstet och ryggen. Ta ett par djupa andetag och låt axlarna sjunka ner. Slappna av i armarna och händerna, upp över bakhuvudet och hela vägen upp mot hjässan. Slappna av i ansiktet och känn hur hela kroppen är behagligt avslappnad och tung.
Välkomna det goda och välkomna livet. Känn hur ljuset fyller din kropp och hör Änglarnas sång. Tillåt dig själv att vara hel och tillåt dig själv att vara DU!
Rekommenderad tid 15 min

av Drömtida <3

(Info från Google och Facebook)

Patrik Wincent Dataspelsakuten.En del kan spela 16 timmar per dygn, Dataspelsmissbruk, Dataspel, Dagens industri



  • Många av de ungdomar som får hjälp hos Dataspelsakuten har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
    Allt fler unga hamnar i dataspelsmissbruk och barn med NPF är särskilt 
    utsatta. Föräldrarna står ofta handfallna och vet inte var de ska vända sig 
    med sin oro. För att hjälpa dem och barnen startade 
    Patrik Wincent Dataspelsakuten.
    Patrik Wincent, grundare av och vd för Dataspelsakuten och Internetakuten, vet allt om dataspelsmissbruk. Han har själv varit där, fast i ett destruktivt beroende. Som ung spelade han som mest 10-12 timmar per dygn under 3-4 års tid.
    Han är 41 år i dag och spelen som lockade honom in en fantasivärld som barn var långt ifrån lika utvecklade som i dag. Då var det Commodore 64, Amiga 500 och Atari som gällde. Det tog en halvtimme bara att få igång spelen, men de psykologiska mekanismerna var de samma: han fick bättre självkänsla genom att vara duktig i spelet och han kunde fly från verkligheten.
    – Har man det jobbigt hemma eller i skolan är det vanligt att man tar till olika typer av flyktbeteenden för att känslomässigt kunna stänga av. Dataspelsmissbruk är ofta första steget. Så var det för mig, säger han och berättar att uppväxten på Sorgenfri i Malmö ofta var tuff, både hemma och i skolan.

    Spelar 16 timmar per dygn
    Patrik Wincent förklarar att han i dag möter många unga killar som, precis som han själv, har hamnat i dataspelsmissbruk som följd av en jobbig uppväxtmiljö. Men han möter också dem som haft en väldigt kärleksfull och trygg uppväxt och ändå blivit ”fastkrokade”.
    Spelens effekt på hjärnan är inte att leka med, förklarar han. Nivåerna av dopamin, kroppens må bra-hormon, skjuter i höjden och den som spelar behöver hela tiden mer och mer för att få samma känsla av välbefinnande i kroppen.
    – En person som kanske börjar spela ett par timmar om dagen vill snart spela hela natten. Vi jobbar med många ungdomar som spelar upp emot 16 timmar per dygn. De orkar inte längre gå till skolan, träffar inga kompisar, äter ofta bara skräpmat – och går upp i vikt. Och de kan bli aggressiva mot föräldrarna, som försöker sätta ner foten, tyvärr ofta för sent.
    I början kan föräldrar till och med tycka att det är tryggt att barnen är hemma och spelar dataspel i stället för att kanske vara ute och dricka alkohol.
    – De känner att ett tyst barn är ett bra barn, och tycker också att det är skönt att få lite egentid efter jobbet. Men när de väl inser att ’oj, det här var inte bra’, har barnen redan utvecklat ett missbruk och ett tvångsmässigt beteende, säger Patrik Wincent.

    Ungdomar med NPF särskilt utsatta
    Många av de ungdomar som får hjälp hos Dataspelsakuten har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Patrik Wincent uppskattar att omkring 30 procent av alla de ungdomar han möter har någon form av problematik inom autismspektrat eller annan NPF, såsom adhd och add.
    – De har ofta en större förkärlek för spel än andra, på grund av spelen snabbt triggar igång hjärnans belöningssystem, säger han.
    Han nämner studier som visar att barn med ”bokstavskombinationer” har lägre nivåer av signalsubstansen dopamin än andra, och att dessa barn därför lättare lockas av de ”kickar” som spelandet ger.
    – Personer med Asperger kan också trivas bättre i den virtuella världen. Där behöver de inte skapa ögonkontakt eller möta människor i grupp. Men spelandet är ingen lösning, det kan i stället göra problemen större, säger Patrik Wincent.

    Spelandet kostar pengar
    De mest vanebildande spelen i dag är så kallade ”massively multiplayer online role-playing games” (förkortas MMORPG), ”multiplayer online battle arena (MOBA) och spel av typen First-person shooter (FPS). I samtliga är man ständigt uppkopplad mot internet och spelar mot andra personer i lag eller grupper av olika storlek.
    Spelen kostar i de flesta fall pengar på olika sätt, vilket enligt Patrik Wincent kan leda till att ungdomarna börjar stjäla av sina föräldrar för att ha råd, eller på andra sätt hamnar i ekonomisk knipa.
    World of Warcraft (WoW) är det tveklöst största MMORPG-spelet, följt av Guild Wars och Lord of the Rings Online. Defence of the Ancients (Dota), Heroes of Newerth (HoN) är och Counterstrike (CS) och Battlefield (BF) är andra exempel på populära spel i de andra kategorierna.
    Också andra typer av spel kan vara mycket beroendeframkallande. Det finns mängder av strategispel, äventyrsspel, sportspel, simulationsspel, rollspel, fightingspel – och enkla spel i mobiltelefonen som kan hålla ungdomarna sysselsatta i timmar.
    Enligt Patrik Wincent är en person i riskzonen för missbruk om han eller hon spelar mer än tre timmar per dag.
    – Då är det inte längre en fritidssyssla, utan spelandet börjar få konsekvenser i barnets liv. Ofta tappar barnet sina fritidsintressen, blir trött, vänder på dygnet, struntar i att göra sina läxor och börjar somna i skolan, säger han.

    Från dataspel till alkoholmissbruk
    För Patrik Wincents del byttes dataspelsmissbruket ut mot alkoholmissbruk efter gymnasiet. Han utgjorde halva duon i popbandet Look Twice, som var mycket framgångsrika på 90-talet och släppte skivor i 39 länder. Hits som ”Shake that rump” och ”Move that body” låg etta i Sverige och klättrade på Bollboardlistan.
    Men spriten flödade och han kunde inte hantera uppmärksamheten. Till slut fick han sparken av skivbolaget – och sökte terapeutisk hjälp och genomgick tolvstegsprogrammet.
    – Jag har varit frisk i tolv år nu. Första året av min nykterhet var så tufft att jag trillade ner i dataspelsmissbruket igen under en period. Jag använde spelandet som en flykt, säger han.

    Sonen var i riskzonen
    När hans nu 14-åriga son började hamna i riskzonen för dataspelsmissbruk för ett par år sedan upptäckte Patrik Wincent att det inte fanns särskilt mycket hjälp att få i Sverige. Han hade själv utbildat sig till terapeut under fem års tid och arbetade som psykosyntesterapeut och föreläsare, men bestämde sig för att lägga detta åt sidan för att starta Dataspelsakuten, som nu vuxit till att omfatta flera terapeuter och en beroendeläkare. De erbjuder olika typer av hjälp för hela familjekonstellationen, och arbetar också proaktivt genom att utbilda lärare, föräldraföreningar och besöka skolor.
    Patrik Wincent har också skrivit boken ”När vi släpper kontrollen”, som är en praktisk bok om dataspelsmissbruk som riktar sig till föräldrar som vill ha tips, råd och konkreta verktyg.
    – Behovet av kunskap är enormt. Vi är det land i Europa där ungdomar spelar mest.
    PATRIK WINCENTS TIPS TILL FÖRÄLDRAR:
    1. Begränsa ditt barns tid framför skärmen. Du kan antingen låta barnet ha samma speltid i en vecka och sedan successivt minska den till den överenskomna tiden, eller låta barnet sluta tvärt och vara i abstinensen. Maxtid per dag bör inte vara mer än tre timmar. Det inkluderar all skärmtid, alltså även mobilen och all annan tid framför datorn.
    2. Skapa konsekvenser vid brutna löften. Om ditt barn vägrar att sluta spela vid överenskommen tid, markera då tydligt att för varje minut barnet fortsätter att spela kommer samma tid att dras från nästa spelranson.
    3. Schemalägg pauser i spelandet, till exempel tio minuter i timmen, då barnet kan äta mellanmål, prata med er och syskonen eller annat. Målet med detta är att bryta transtillståndet som barnet ofta hamnar i annars.
    4. Acceptera avtändningsperioden. Var inte rädd för att barnet ska ha tråkigt om han/hon inte spelar. Låt barnet ha tråkigt och hitta andra saker att göra. Dopaminet är i obalans eftersom barnet har vant sig vid ständig stimulans.
    5. Bli mer närvarande i ditt barns liv. Engagera dig i läxor och fritidsaktiviteter, och skaffa kunskap om ditt barns dataspel. Genom att spela ihop 30 minuter om dagen lär du dig om spelen och vad som lockar ditt barn. På Pan-European Game Information, www.pegi.info, hittar du info som hjälper dig fatta välgrundande beslut vid köp av dataspel. 


    SPELINDUSTRIN VÄXER 
    Tre av fyra dataspel i Sverige säljs i dag över nätet/digitalt.
    Mellan 2014 och 2015 växte digital spelförsäljning i Sverige med 34 procent till 3,3 miljarder kronor.
    Branschens omsättning steg med 35 procent under 2014, till närmare 9 miljarder kronor. Det är mer än värdet av den el Sverige exporterade samma år.
    En kartläggning som Medierådet gjorde 2015 visar att hela 81 procent av Sveriges 9-16-åringar spelar dataspel. Pojkar spelar i högre utsträckning än flickor, men spelandet bland flickor ökar. Läs rapporten ”Ungar & medier 2015” här
    Källa: Dataspelsbranschen, Dagens Industri, Medierådet

    (Info från Google och Dagens industri)

    13 mars 2016

    Kalle tar upp kampen om bättre hälsa för skolungdomar, SVT, Gympaläraren


    Sveriges nya träningsguru – Kalle Zackari Wahlström – vill få skolungdomar att röra på sig mer. I nya serien Gympaläraren återvänder han till sin gamla högstadieskola för att peppa eleverna både på och utanför gympalektionerna. En utmaning som visar sig bli det svåraste han någonsin gjort.
    – Forskning visar att våra barn rör sig alldeles för lite, och det verkar i sin tur leda till att de mår sämre. Fysiskt, men även inuti, säger Kalle.
    – Jag står inte ut med tanken på att det finns barn som mår dåligt bara för att vi inte fått dem att förstå hur härligt det är att röra på sig.
    Samtidigt är Sverige i dag ett av de länder i Europa som satsar minst på schemalagd fysisk aktivitet i skolan.
    – Förr i tiden fick eleverna lära sig att sitta still i skolan. Nu måste skolan lära barnen att röra på sig, konstaterar Kalle.
    Tillsammans med sin gamla idrottslärare Tommy, sin smittande entusiasm och lite jävlar anamma är Kalle fast övertygad om att han kan förändra elevernas ljumma inställning till idrott och motion. Nu ska hela skolan bli friskare. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort.
    En fjärdedel av eleverna deltar inte ens på idrottslektionerna. Och skälen är nästan lika många som eleverna. Kalle kommer att behöva jobba på flera olika fronter, både i och utanför skolan. Han försöker samla elever, lärare och föräldrar kring frågan. Här behövs en uppsjö av idéer för att få igång ungdomarna. Han inser att det här kommer att bli en tuff match med högst oviss utgång.
    Ska Kalle lyckas med sin mission att få skolans elever att röra sig mer och må bättre?
    Gympaläraren har premiär tisdag 8 mars 20.00 i SVT1 och SVT Play.
    Fem alarmerande fakta om svenska skolbarns hälsa
    1. De har nästan minst skolidrott i Europa
    Svenska grundskole-elever har bara 56 timmar schemalagd idrott per läsår, vilket är lägst i Norden – och i bottenskiktet i hela Europa (plats 24 av 31). Nationerna i toppen av listan har över 100 timmar idrott per läsår. 
    Källa: EU-kommissionen.
    2. Många skolkar från idrottslektionernaEnligt en studie som gjordes på 172 skolor 2010 deltog i genomsnitt 20 procent av högstadieeleverna inte i idrottslektionerna. 
    Källa: Skolinspektionen.
    3. Vart femte barn är överviktigtVar femte barn i yngre skolåldern är överviktigt. Problemet är mest utbrett bland familjer med låg inkomst och låg utbildningsnivå. 
    Källa: Sveriges riksdag.
    4. Stillasittandet ökar Få skolelever i Sverige uppnår WHO:s rekommenderade dos av fysisk aktivitet (en timme om dagen). Samtidigt har andelen barn som tillbringar mycket tid framför en skärm – fyra timmar eller mer per dag – ökat, primärt bland pojkar. 
    Källor: Folkhälsomyndigheten, Sveriges riksdag.
    5. Den psykiska hälsan försämras
    Psykiska besvär som nedstämdhet och sömnsvårigheter ökar, likaså somatiska besvär som huvudvärk och magont. Bland 15-åriga flickor är andelen med regelbundna besvär av detta slag den högsta sedan mitten av 80-talet. 
    Källa: Folkhälsomyndigheten
    (Info från SVT.se och Google)

    Förhör inte barnen, lyssna på dem, Ylva Mårtens, SVD, Hur gör man för att tala med barn?

    Förhör inte barnen – lyssna på dem
    Hur gör man för att få bra samtal med sina barn? Eller när de bara svarar ”vet inte”? ”Kanske testar de bara: är du intresserad eller frågar du bara för att du ska?”, säger Ylva Mårtens, som i sitt yrke som radioproducent utvecklat konsten att tala med barn.
    ”Om man visar intresse för vad barn gör så kommer de igång så småningom. Att prata behöver ju inte betyda att prata om sitt innersta,” säger Ylva Mårtens. 
    Hur gör man för att tala med barn? För att få dem att sätta ord på vad de tänker, berätta vad som hänt, vad de är rädda för eller glada över? Ylva Mårtens har i sitt yrke som radioproducent utvecklat konsten att tala med och intervjua barn. I boken ”Vad säger barnen?” (Atlas) sammanfattar hon sina erfarenheter, men också andras. Den vänder sig främst till dem som möter barn i sitt arbete, men hon hoppas att alla som är intresserade av barn och barndom kan ha glädje av den – inte minst föräldrar.
    – Framför allt handlar verkliga samtal om en sak: tid. Visa att du faktiskt är intresserad av vad barnet berättar, signalera i ord och handling att du har tid att höra svaret.
    Många föräldrar känner igen sig i det där, försöken vid middagsbordet eller på hemväg från förskola och fritids att få igång ett samtal. ”Hur var det i dag då? Vad fick ni för mat? Vad har du för läxor?” Inte sällan blir det mer av ett förhör än ett samtal – ofta besvarat av axelryckningar och ”vet inte”.

    I boken citerar Ylva Mårtens en av sina studenter på Stockholms dramatiska högskola. Hur intervjun/samtalet inte kommer igång förrän hon struntar i den och bara följer barnet, leker på barnets villkor, en lång stund. Då först när de har en verklig kontakt, kan intervjuaren ställa sina frågor och få svar.
    – Om man visar intresse för vad barn gör så kommer de så småningom. Att finnas, lyssna. ”Berätta” är också ett bra ord när det gäller alla åldrar. Att prata behöver ju inte heller betyda att prata om sitt innersta.
    Du skriver också om konsten att lyssna?
    – Ja, det har betydelse hur man sitter och står. Ibland är det bra att inte ha ögonkontakt hela tiden, att barnet får vara ifred med sina tankar, att inte bli ut-stirrad. En del tycker det är bra att prata då man sitter i bilen – båda ser på något annat. Laga mat ihop kan också fungera eller latt äsa något tillsammans. Det viktiga är att inte ge känslan av domstol eller förhör, särskilt om det är jobbiga grejer som hänt och som man måste tala om.


    Ylva Mårtens erfarenhet är att det inte handlar om att ställa rätt frågor, utan om kontakt och engagemang. Och om förhållningssätt, respekt.
    – Ett barn som säger ”vet inte” och rycker på axlarna kanske bara testar dig: är du verkligen intresserad eller frågar du bara för att du ska, samtidigt som du plockar med maten, disken, tvätten? Om ett barn som jag känner säger ”vet inte” när jag frågar, då försöker visa jag att jag har gott om tid på mig att lyssna. När jag intervjuar brukar jag se till att jag inte har bråttom.
    Men självklart kan det också handla om att barnet faktiskt inte vill berätta just nu eller för just dig eller just det. Föräldrar behöver inte veta allt, tycker Ylva Mårtens.
    – Det handlar ju om relationen, barn måste också söka sin självständighet, få vara ifred. De har rätt till privatliv. Att lyssna aktivt betyder också att höra när de vill vara i fred. Vuxna har ofta ett extremt kontrollbehov. Konsten är att lyssna utan att ha en egen agenda. De stora samtalen kan man inte få på beställning.
    Ofta, menar hon, behöver vi hjälp att fundera över hur vi beter oss mot barn. Inte sällan talar vi om dem i tredje person eller skrattar då barn berättar utförligt om något de gjort och vi tycker att de är lillgamla om de uttrycker sig väl.
    – Vem orkar berätta då, om människor skrattar åt det man berättar.

    I boken citerar Ylva Mårtens Ellen Keys ord, de om att ”själv varda som ett barn”. Det är kärnan i hur hon själv vill bemöta barn: som journalist, som människa, mamma och numer även mormor. För henne betyder det helt enkelt att som vuxen försöka förstå vad det innebär att vara barn. Eller som Ellen Key skriver – att man visar barnet ”samma försynthet, finkänslighet och förtroende som en vuxen”. Och att möta barnet ”inte med list och våld utan med dess eget allvar och dess egen ärlighet”.
    – Jag märkte när mina egna barn var små att jag ibland inte varit tillräcklig lyssnande. Då bestämde jag mig för att under en period koncentrera mig på det barn. Säg tre veckor då jag försökte vara hemma mer, lyssna mer, göra mer saker på helgerna tillsammans. Det handlade inte om mer frågor eller samtal under de veckorna utan bara om mer fokus.

    Då – när kontakten var återupprättad – gick det också att börja prata, sätta ord på det som var fel eller skavde. Det var Ylva Mårtens erfarenhet som förälder som fick henne att starta radioprogrammet ”Barnen”. Insikten hon fick under döttrarnas uppväxt – att man i media sällan hör barn men att de kan ha så otroligt mycket intressant att berätta. Att lyssna på barnens egna berättelser kan ge mycket mer än bara vuxna experter. I ”Barnen” skildrades samhället genom barns egna ord om sitt liv och sina erfarenheter.
    Sin förmåga att just få barn att berätta är vad Ylva Mårtens genom åren blivit mest uppmärksammad för. Vi möts på Radiohuset, i det arbetsrum hon snart ska lämna för att gå i pension efter 44 år på Sveriges Radio. Men att möta ett barn som journalist eller som förälder är väl ändå två helt olika saker?
    – Ja, det är naturligtvis en väldigt stor skillnad. Föräldrar känner ju hoppeligen sina barn. Som journalist känner vi sällan våra intervjupersoner.

    Även om det i själva kännandet också ligger en risk, tror Ylva Mårtens. Vi tror att vi vet vad våra barn tänker och tycker – men det gör vi kanske inte alls i själva verket.
    – En annan skillnad är förstås också att som journalist möter du intervjupersonen vid ett givet tillfälle. Som förälder gäller det att inte kräva samtal bara när vi själva har en stund över.
    Kontakt och engagemang, inte ha en agenda, tid och intresse. Hur ska man kunna leva upp till det medan man fixar med middagen, oroar sig över räkningarna, de åldrade föräldrarna, tvätthögen, disken, jobbet och tar hand om lillasyster som just ramlat?
    Kanske första steget är Ylva Mårtens 3-veckorsmetod? Hon skrattar, vill själv tona ned den, den är inte så vetenskaplig. Men att samla sig själv, och att så långt det är möjligt prioritera att vara med barnet/tonåringen – särskilt om man tappat bort varandra i en stressig vardag – det är ofta en förutsättning för verkliga samtal, är hennes erfarenhet.
    Och att inte ha en agenda, det skriver hon också om i sin bok. Att tvärtom försöka förstå vad som fångar barnens intresse utan att komma med förmaningar och pekpinnar. Vad är det som är så spännande exempelvis med dataspel, vad hör de i den där musiken?
    – Många barn är ovana vid att vuxna verkligen intresserar sig för vad de tänker eller varför de gör något. Men med mindre barn kan det handla om att leka med barnet på barnets villkor för att samtalet ska komma igång. Eller att bara vara i samma rum utan att tränga sig på.
    I boken berättar hon om en skolsköterskas erfarenhet: att det finns olika sorters barn, sitta-mitt –mot-barn, sitta-bredvid-barn och gå-ut-och-gå-med-barn.

    Kanske, tror hon, ska man som vuxen ställa sig själv frågan: handlar det om kontroll när jag frågar hur skoldagen varit, eller är jag genuint intresserad?
    – Generellt tror jag att vi för mycket tror att barn är ett främmande folk. Det är klart att de tänker lite annorlunda. Men föräldrar har ändå de bästa förutsättningarna att få igång ett samtal – eftersom de lever med barnen. Det är inte säkert man får svar på en gång. De kanske börjar berätta här – Ylva Mårtens ritar en vid båge i luften – och så småningom landar här. Man måste ha tålamod och tid.

    (Info från SVD och Google)

    9 mars 2016

    Är det sunt att ha långtråkigt? av Jesper Juul



    Fråga: “Vi har en son som snart är fem år. Han är normalt glad och livlig och är alltid i gång med något. På förskolan deltar han i alla aktiviteter och har lätt att få vänner. När vi hämtar honom så frågar han alltid, ”Vad ska vi göra när vi kommer hem?” Under de första åren så var det bara trevligt, men efterhand så känner vi oss allt mer som en typ av pedagoger på hemmaplan som konstant skall komma på något.

    Gör vi inte det så går det kanske ett par minuter innan han kommer och klagar över att han har tråkigt. Oavsett vad vi föreslår, så vill han inte det och det är som han har förlorat förmågan till att leka på egen hand. Vad ska vi göra? Eller är det bara vi som måste vänja oss vid att vara lekfarbror och tant på heltid?”


    Svar från Jesper Juul: 
    Speciellt vid höst- och vinterlov så är medierna fulla av förslag till barnfamiljer och vad de kan göra för att underhålla barnen och människor som jag blir ofta kontaktade av journalister som vill veta mer om vad föräldrar kan göra för att de små inte ska ha tråkigt. I år har jag valt att svara med att göra reklam för långtråkighet och det som den medför.

    Det följande är alltså inte ett försök till att ge de föräldrar som helt naturligt roar sig tillsammans med barnen och använder ledigheten för att gå på tur med skidor, återbesöka bra museum eller vad de annars inte hinner till vardags. Detta vänder sig till de föräldrar som känner kravet på sig om att stå för underhållningen som en stress eller har dåligt samvete över att de inte orkar och hellre vill slappna av, måla om i köket eller att uppleva fem dagar utan av bli tyranniserad av kalendern eller barnens klagande ”jag har trååååkigt!”

    Barn och deras föräldrar har under de senaste tio-femton åren fått en extra identitet, som har en tendens att överskugga deras mer personliga existens; de har blivit konsumenter på gott och ont. För många har konsumtionen blivit ett missbruk, som innebär att de vuxna ”MÅSTE shoppa” och att barnen har tråkigt så fort de inte konsumerar yttre stimuli i form av undervisning, pedagogik, dataspel, DVD eller TV. 

    De små börjar redan på förskolan med att vara konsumenter av pedagogisk stimuli och tjänster. I Norden har vi kommunala daghem av god kvalitet och flera av de stimuli som barnen får är både relevanta och nyttiga men framförallt rikliga. Så mycket faktiskt, att flera barn är överstimulerade omkring kl. 14.00. Det är inte så mycket att göra åt så länge som institutionerna har allt för få m2 per barn, har ett nödvändigt fokus på kollektiva aktiviteter och inte är speciellt upptagna med tråkighetens värde. 

    Våra institutioner och deras pedagoger är så duktiga och trovärdiga, att de ofta blir roll- modeller för föräldrarna och det betyder bland annat att en del föräldrar känner sig tvungna till att fortsätta där pedagogerna slutade, när de har hämtat barnen. Pressen kommer också från barnen som förväntar sig att bli underhållna på samma nivå också hemma, när det sen blir ett kortare lov börjar de få abstinens. De vänder sig till föräldrarna med sin långtråkighet eller ställer krav om underhållning och sysselsättning och vad skall de stackars föräldrarna göra? De med energi i överskott kan skapa stimulerande program för dagen och de trötta kan försöka att slippa undan med en hög tecknade filmer och lite dåligt samvete. Mitt förslag är att låta dem ha tråkigt och att göra det med gott samvete.

    Det finns barn som under en period i sitt liv ofta säger att de har tråkigt men de menar egentligen att de är ledsna eller upprörda över det. När de flesta barn ”har tråkigt” betyder det, att de märker en ganska tydlig form av rastlöshet i kroppen som markerar övergången, från att vara konsument av yttre stimuli, till att bero på den skapande kreativiteten, vi alla har inom oss.

    Det är som om mindre barn alltid själva vet att denna rastlöshet eller långtråkighet inte alltid skall dämpas med ännu mer konsumtion. De flesta föräldrar har upplevt ett barn som konsekvent avvisar alla de förslag till sysselsättning som de vuxna kommer med och om bägge parter står ut så dröjer det oftast inte längre en kvart innan barnet är fördjupat i ett eller annat.

    Vuxna känner också till denna rastlöshet som uppstår när kalendern är tom och tiden är något som vi ska förhålla oss till. Den senaste fritidssysselsättningen för unga och vuxna – ”shopping” - dämpar rastlösheten, bland annat för att den utlöser hormonet Endorfin, som är beroende framkallande och därmed ger ett slag ytlig mening med livet.

    Dagens barn och unga gör som alltid, det de vuxna gör och deras kompetens räcker inte till att sortera i missbruket och de som inte har föräldrar som kan finansiera det, körs ut på ett socialt sidospår – helt eller delvis isolerade från kamraterna.

    Långtråkigheten är en viktig nyckel till att skapa en bättre balans inuti den enskilda människan oavsett ålder. Har man tålamod till att ta sig igenom rastlösheten kommer man i kontakt med kreativiteten, som betyder mycket mer än enbart att teckna, måla och modellera. Kreativiteten är där vi möter oss själva, lär oss själva att känna, uttrycka oss själva. Kreativa perioder innehåller också många reflekterande, nästan meditativa pauser, där det som för en timme sedan kändes som en obekväm tomhet, plötsligt erbjuder ro och återhämtning. Därmed blir kreativiteten viktig för barns självkänsla och mindre beroende av att det skall vara som de andra för att bli accepterade. De blir mer självständiga och det leder faktiskt till en större social kompetens

    När ditt barn kommer till dig och har ”tråååkigt”, så kan du med gott samvete ge honom en kram och säga ”Lycka till min vän! Det blir spännande att se vad du beslutar dig för att göra”. Det här blir du inte omgående populär för, men du ger ditt barn en värdefull möjlighet till att handla utifrån inre stimuli istället för att förbruka alla de yttre. Det är nästan ännu bättre om ni kan ha tråkigt tillsammans för då kommer ni att upptäcka att ni har saker att prata om och berätta om för varandra, vilka man först kan komma i kontakt med när det är stängt för underhållning och man har kommit igenom till den andra sidan av rastlösheten. Det är här, närvaro blir möjlig – också mellan de vuxna. Vi kan inte bli fria från vår konsumtionsidentitet, men vi kan kontrollera den och tillåta att våra barn också lär sig det. Inte genom att predika emot konsumtion utan genom att vara tillsammans i en annan dimension, där vi kan ta paus från vardagens krav. Det är obehagligt att ha tråkigt, men belöningen väntar strax runt hörnet.

    ❤️ Sanna