Det som hände var att hon hade förlorat mitt hjärta på grund av en annan kvinna vid namn Juana.
Jag älskade inte längre min fru... Jag tyckte bara synd om henne!
Med en stor skuldkänsla skrev jag ett avtal om skilsmässa och i detta avtal stannade hon med huset, bilen och 30% av vår verksamhet. Hon tittade på avtalet och rev det i bitar!
Hon tillbringade 10 år av sitt liv med mig och vi var som främlingar!
Jag tyckte synd om henne för all den tid som hon förlorat, sin energi...men det kunde inte ändras!
Jag älskade Juana! Plötsligt började hon skrika och gråta, som för att avreagera sig... Tanken på skilsmässa var nu ännu mer klart för mig...
Nästa dag kom jag hem och hittade henne skrivandes vid bordet... jag åt inte och gick o la mig, jag var väldigt trött på att ha tillbringat dagen med Juana...
När jag vaknade, satt min fru fortfarande kvar vid bordet och skrev...
Jag brydde mig inte och utan fortsatte sova... På morgonen presenterade hon för mig sina villkor inför skilsmässan: Hon ville inte ha något från mig, men hon behövde en månads
uppsägningstid innan skilsmässan... hon bad i skilsmässan att under en månad, skulle vi leva som om ingenting hade hänt och bete oss normalt...
Hennes anledning var enkel: vår son hade flera examens arbeten denna månad och ville inte att han skulle tänka på vårt trasiga äktenskap...
Jag var överens, men hon hade en annan begäran: Hon bad mig att minnas när jag bar henne till rummet den dagen vi gift oss...
Hon bad mig, den kommande månaden, att varje dag bära henne från rummet till husets entredörr! Jag trodde att hon höll på att bli tokig... Men för att det skulle sluta i frid, accepterade jag.
Jag berättade för Juana vad min fru bett mig om och Juana skrattade högt och sa att det var absurt med denna begäran och vilka knep min fru kunde använda sig av, hon skulle ändå bli
tvungen att acceptera skilsmässan...
Min fru och jag hade ingen fysisk kontakt från det att jag uttryckte mina avsikter till skilsmässan, så när jag bar henne första dagen, till dörren, kände vi båda oss dåliga... Vår son gick tillbaka o applåderade och sa: pappa håller på att bära min mamma i
famnen!
... Hans ord sved i mig mycket... Jag gick 10 meter med min fru i mina armar. Hon slöt ögonen och sa med låg röst: Säg inte till vår son om skilsmässan, snälla...
Jag nickade med huvudet, lite skakad, och satte ner henne när jag kom till dörren...
Hon gick för att gå till jobbet. Jag körde också till mitt jobb....
Den andra dagen, var vi båda mer avslappnade, hon lutade sig mot mitt bröst och jag kunde känna hennes doft... jag märkte att det var lång tid som jag inte sett på henne så noga. Jag märkte att hon inte längre var så ung, hon hade några rynkor, några gråa hår...!
Skadorna på vårt äktenskap var anmärkningsvärt! för ett ögonblick tänkte jag och undrade: vad var det jag hade gjort?
Den fjärde dagen, jag bar henne, kände jag att vår intimitet mellan oss höll på att komma tillbaka... Detta var den kvinna som gav mig 10 år av hennes liv, hennes ungdom... På femte och sjätte dagen, fortsatte våra känslor att öka...Jag sa ingenting till Juana om detta. Varje dag var det lättare att bära min fru och månadens slut närmade sig... Jag trodde att jag hade vant mig att bära henne och att var kanske därför det var lättare att bära hennes kroppsvikt...
En morgon när hon, efter att ha testat många klänningar sa: mina klänningar är för stora! och det var då jag såg att hon var mycket tunn! Och det var faktiskt anledningen varför jag
inte känt hennes vikt när jag burit henne... Snart kom jag på att hon hade begravt mycket smärta och bitterhet... Utan att inse det, rörde jag vid hennes hår...
Vår son kom in i rummet och sa: pappa, det är dags att du bär mamma till dörren... För min son, såg ju sin far, dag efter dag BÄRA sin mor till dörren. ´Det hade blivit en viktig del i hans liv... Min fru kramade honom, jag vände bort mitt ansikte ... Jag kände en stor rädsla att det skulle ändra mitt sätt att tänka om skilsmässa... när jag bar min fru i mina armar upp till dörren, kändes det som den
första dagen, dagen på vårt bröllop... Hon smekte min hals försiktigt och naturligt... Jag kramade henne starkt, som vår bröllopsnatt...
Jag kramade henne och rörde mig inte, men hon kändes så tun och smal att det gav mig sorg... Den sista dagen omfamnade jag henne och ville inte flytta ifrån henne... Jag sa: Jag insåg inte att vi hade kvar känslor för varandra,... Min son skulle till skolan och jag körde till kontoret...
Jag gick ut ur bilen, utan att stänga dörren, gick upp för trappan, Juana öppnade dörren och jag sade till henne: Jag är ledsen, jag är ledsen, jag vill inte skiljas ifrån min hustru...Juana tittade på mig, hon frågade mig om jag hade feber? Och jag sade: min fru och jag vi älskar varandra,... Det var bara att vi gick in i rutin och vi var uttråkade... Hittills värderade vi inte detaljerna i våra liv, men sedan jag började bära henne kom det tillbaka varje dag, från rummet till dörren, jag inser att detta ska jag fortsätta göra resten av våra liv... Tills döden skiljer oss åt!
Juana började gråta, gav mig en smäll i ansiktet, och stängde dörren...
Jag gick ner för trappan, jag åkte i bilen, kom till floristbutik och köpte blommor till min fru... den unga kvinnan i floristbutiken frågade mig: vad vill du att jag skriver på kortet, herr.?
'Jag kommer att bära dig varje morgon, tills döden skiljer oss åt!', sa jag...
Jag kom till mitt hus, med blommorna i händerna och ett leende bara för henne... Jag sprang uppför trappan, jag gick in i rummet...Och där hittade jag min fru, död!
Min fru kämpade med den fruktansvärda sjukdomen cancer och jag var så upptagen med Juana, att jag visste inte det... Min fru visste att hon var döende och begärde därför en månad innan skilsmässan, för att vår son inte skulle ha ett dåligt minne av en skilsmässa... för att han inte skulle ha en negativ reaktion! Att, åtminstone till min son, kommer det att vara i hans
ögon och i hans minnen, att hans far var en underbar man, en man som älskade sin hustrun!
Dessa små detaljer är det som är viktigt i livet, i en relation... Inte huset, bilen, pengarna på banken... Detta verkar endast skapa en miljö som du tror kan leda dig till lycka, men i verkligheten: är det inte så! Försök alltid hålla ditt äktenskap/din relation lycklig... Kom alltid ihåg den första dagen av dess historia...När ni träffades...
Ingen riktigt vet eller uppskattar det vi har tills vi förlorar det....
